Gömma korv

Hanna och Pelle har nosat sig fram till samma korvbit.

Kanske har den värsta hettan dragit förbi nu? Enligt SMHI ska bli mellan 25-26 grader framöver. Det är bra isåfall, för hettan har gjort oss slöa och inaktiva.
Känns som att man inte har sovit på flera dygn. I sovrummet som vetter åt söder är det hett som i en bakugn trots att vi har nätfönster isatta.

På dagarna känner man sig som bilen då den plötsligt går in i  ”Limp Mode” dvs. går med reducerad kraft när det är något som är galet och varningslampor talar om att man genast ska ta den till en verkstad. Husse tror att de förarlösa bilarna själva kommer att boka en tid och ta sig till en verkstad när vi sover. Bilen godkänner sedan vilken hisnande faktura som helst och pengarna dras från kontot. Sedan kör bilen hem igen och parkerar sig själv. Sug på den!

Försöker se på tv i brist på annat. Men suckar över hur mycket menlösa lekprogram för vuxna det produceras. Vill folk verkligen titta på sådant?

Hundarna har mest legat inne på soffan och slöat. Koppelpromenader är de i denna värmen inte intresserade av. Det är bra, för man ska inte ta ut hundar på långa promenader i gassande sol och absolut inte jogga med hunden som jag såg en tjej göra häromdagen. Det rann om hundens tunga som hängde nästan ända ner till knäna. Det är livsfarligt, hunden kan kollapsa!
Det är konstigt, en del människor tycks tåla hur mycket värme som helst.
Men hundar gör inte det.

När de heta dagarna bara fortsätter blir det till slut så otroligt trist och enahanda att man måste aktivera sig… och hundarna.

Hundar är lätta att aktivera med hjälp av dofter.
Kycklingkorv brukar vi alltid ha hemma, vi tar med det till hundarna som fika på utflykter. Nu gjorde jag små korvslantar som jag gömde på olika ställen i rastgården. Både högt och lågt, på stenar och stubbar, instuckna i tallars bark och liggande på granarnas grenar samt fastkilade i stängslet.

Sedan öppnar jag bara ytterdörren och swish kutar hundarna iväg och börjar leta.

Detta är bland det roligaste de vet! Det gäller att vara snabb och hinna före de andra, de är glada och mycket koncentrerade och fastän bitarna är så små
så lyckas de ändå alltid hitta alla.

Det är så lätt att få fart på hundar.
Annat är det med katter..

Jakten på en badplats

Hundarna dåsar inne i huset. Ute vill de inte vara i denna hetta.
Lugnet har nu åter lagt sig i huset, nu när tikarnas löp period är överstånden och det som nyss fick blodet att svalla och drifter att väckas har klingat av för denna gång. Nu kan alla åter vara tillsammans.

Vi packade en badkasse och satte oss i bilen för att fly hettan (+32 grader), målet var att svalka oss och hundarna med bad i vår favorit sjö.

Det är inte många platser man kan/får bada med sina hundar på.
De för hundfolk iordningställda speciella hundbadplatserna är oftast belägna vid den absolut sämsta delen av stranden.
Gyttjiga bottnar, allmänt dålig strand och egentligen alldeles för små är de i regel. Det blir för många hundar på för liten yta.

Jag retar mig dessutom på hundägare som inte håller sina hundar kopplade (trots att det uttryckligen står skyltat att man ska det) utan låter sina hundar skapa oro och oreda för oss andra. Vi har därför letat reda på några lite avsides liggande små vikar där vi oftast får vara ifred. Dit var vi nu på väg!

Det stod snart klart för oss att där det är möjligt att bada, där är det fullt med folk. Förklaringen är naturligtvis pandemin och ”hemestrandet”.

Hanna tvekar inte att bada om jag gör det.

Klara däremot sätter gärna hälarna i backen och vägrar att gå i vattnet.

Vi hade gärna velat se om Pelle är badglad eller om han är likadan som Klara. Hade varit kul att se om han hade kunnat lockas ner i vattnet då han fått se hur Hanna helt orädd kastar sig ut i böljorna. Fast jag skulle nog sätta en slant på att han inte skulle låta sig lockas. De flesta vinthundar är badkrukor.

Afghan hunden tjöt i högan sky de gånger vi bar ut henne i sjön för att hon skulle få svalka sig. Andra afghanhundsägare vittnar om liknande upplevelser.

Nu blev det inget bad för någon av oss. Husse och jag ville inte gå och bada och lämna hundarna i bilen på en överfull solstekt parkering. Antingen badar alla eller ingen!

På hemväg hände följande.
Plötsligt dyker det upp en hund mitt på vägen. Vi saktade ner och hunden hade såpass med trafikvett att den gick åt sidan då vi närmade oss. Det kom fler bilar bakom oss och vi gjorde dem uppmärksamma på den lösa hunden. Hunden stack nu iväg tvärs över vägen och försvann mot en fastighet en bit bort.
Vi krypkörde efter och gick för att fråga om det var deras hund.

Det tycktes först inte vara någon hemma där, men hunden verkade hemtam och strax kom en annan hund rusande, en stor och tjock golden retriver som verkade överlycklig över att det kom främmande folk till gården!!?
Raskt hämtade han en stor tillknycklad fotboll som han sedan envisades med att jag skulle ta. Hela tiden medans husse letade efter en mänsklig varelse, satt hunden vid mina fötter och med bönande blick bad mig ta bollen och leka med honom. Den andra hunden följde efter husse viftandes på svansen.
Så småningom dök det upp en kvinna som inte hade en aning om att hundarna rivit sin inhägnad och kommit lös.

Väldigt charmiga hundar de där två, men såklart totalt värdelösa som vakthundar. Tänkte på hur upprörda våra hundar blir om det dyker upp främlingar på gården. Afghanhunden Sofie hann uppfostra både Klara och Hanna till vakthundar och de två har i sin tur talat om för Pelle att man ska hålla koll och varna människorna för inkräktare.

Utan Sofie hade nog varken Klara eller Italienarna lärt sig vakta. Men vinthundar är av naturen reserverade och inte sådana att de hoppar upp på och välkomnar främmande människor och slickar dem i ansiktet.

Åhh, vad jag saknar Sofie, älskade kloka fina Afghanhund. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på henne. Allt här minner om alla år tillsammans. Vänner frågar om vi inte ska skaffa en ny liten Afghanvalp, men jag känner mig inte redo.

När vi så småningom kom hem var vi ändå nöjda, trots att det inte blev något bad. Efter några mil i bilen med AC:n på för fullt var vi så ”avsvalnade” att vi närapå huttrade!

Nu är det DEN tiden igen!

Vi har skjutit fram saken och velat kring att ta tag i det här med Pelles omplacering  länge att nu är löpperioden här igen med allt vad det innebär.

Nya varianter av hängselbyxor har sytts.

Även Hanna har fått nya tajtare byxor..

Siamesen Håkan har nu fullt upp med att vara kompis åt Italienarna i tur och ordning. Vanligtvis är det det de båda IG:na helst vill, men nu…

Pelle har bara en längtan och det är att vara tillsammans med Hanna.
Han ylar och klagar, det låter så sorgset..
Vi har låtit Pelle vara tillsammans med Klara som nu har löpt klart.
Men det är inte det han vill och nu har Klara börjat stämma in och förstärka hans ylande. (undras om hon fattar vad han ylar efter?)
Tillsammans ylar de nu så att det hörs vida omkring.

En dag stod jag inte ut längre. Jag lät Pelle och Hanna  komma ut i solen tillsammans och glädjen var inte att ta miste på!

Vad detta nu får för konsekvenser återstår att se..

Klart är dock att vi vi inte klarar av att ha en hane tillsammans med våra tikar. Nu får vi ta tag i saken på allvar och se till att försöka hitta ett bra hem åt Pelle.

Vi har fått förfrågningar om Pelle, kommentarer som jag har valt att inte publicera. Förstår att det finns ett intresse för Pelle i egenskap av okastrerad hanhund i dessa Coronatider när efterfrågan på valpar är så stor. Vill här klargöra att vi inte kommer att ge bort Pelle gratis. Han hör inte hemma i en valpfabrik!

Pelle behöver en ägare som har tid och tålamod att etablera en nära kontakt med honom. Tror inte att han är särskilt reserverad eller rädd för någon nu längre. Men han kommer nog att morra även om han inte tycks mena något särskilt med det, han gör det bara. Det måste man kunna överse med som ny matte eller husse. Han är dock läraktig och morrar sällan numera då han är tillsammans med mig. Husse här i huset däremot låter honom morra och menar att han kommunicerar på det viset.

Han är en känslig hund som har upplevt något som inte var bra, exakt vad det rör sig om vet vi inte. Den som funderar på att ge Pelle ett hem bör läsa vad jag skrivit om saken. Det närmar sig nu ett år sedan Pelle flyttade in  och han har här kommit över sina rädslor, mycket tack vare hundflickornas vänliga bemötande och siameskattens vänskap.

Han behöver absolut inte en ”fast” hand i uppfostran. Vinthundar är inte alls lika vissa brukshundar, mera som katter. Om man höjer rösten kryper han bara ihop. Mjuka metoder och silkesvantar på händerna är det som gäller. Pelle är vuxen (han är 6 år) och sköter sig utmärkt då det inte finns löptikar i huset. Han har aldrig ställt till med något ofog här i huset.

Han tycker om att ligga nära och helst under en pläd eller täcket. Tycker mycket om katter och i synnerhet Siames! Han är matglad och tål i princip allt, älskar leverpastejsmörgås och rester från middagsbordet! Det finns mycket att berätta om Pelle och mycket har jag redan skrivit om. Läs det ni som är intresserade, det första inlägget om Pelle skrev jag den 13 mars i år ”Ska han bo här nu?”.

Tänker att det nog är bäst att vänta ut det här löpet så att Pelle kommer över sin fixering vid Hanna och blir sig själv igen innan han är redo att flytta. Ska skriva till er som visat intresse, sedan när det är meningsfullt att komma och träffa honom (nu har han bara Hanna i huvudet) dvs. ifall ni fortfarande är intresserade, vi har ju tyvärr velat fram och tillbaka en lång tid med detta..

Solbullarna

Ibland blir jag sugen på solbullar eller krämbullar som de också kallas. Ni vet de där bullarna som är omöjliga att äta utan att slicka sig om läpparna!
En solbulle är en pösig vetebulle fylld med vaniljkräm och vänd i strösocker.

Det är inte så lätt att gå och köpa sig en krämbulle när man blir sugen.  Butiksbagerier brukar inte ha krämbullar, bara vaniljmunkar och det är inte alls samma sak. Munkarna är mycket små jämfört med en riktig krämbulle och friterade, inte gräddade i ugn. På konditorier brukar det  finnas krämbullar och de brukar kosta kring 25-30 kr styck, alltså mera som en bakelse.

Har inte räknat på vad mina hembakta kostar, men garanterat mycket mindre!
Jag bakade 20 krämbullar. En del råkade bli lite brunare än de egentligen ska vara. Men mig gör det ingenting. Jag gillar välgräddade bullar och bröd, köper exempelvis alltid brungräddat knäckebröd. Det ljusa knäckebrödet är inte alls lika gott tycker jag. I Stockholm fanns förr något som hette ”Brända bröd”  makalösa bröd vackra och riktigt riktigt mörkgräddade, sånt gillar jag!

Jag fryser in bullarna och närhelst jag blir sugen, tar jag upp en bulle och låter den tina i lugn och ro på en assiett. (det kan ta ett par timmar!)

Men sedan, tillsammans med en kopp kaffe, supergott!

Det börjar bli kväll nu, men det är fortfarande 30 grader i skuggan. Egentligen alldeles för varmt för att dricka kaffe. Men vad gör man om man älskar kaffe?
Det straffar sig dock omedelbart och jag känner hur svetten bryter fram i pannan..suck.

Det är bara katten Kalle och jag som är utomhus, Kalle ligger under bordet och kyler sig mot de svala betongplattorna.

Resten av familjen håller till inne i det svala huset.

Vi går också in, Kalle och jag.

Hej kompis!

Den längsta dagen…

Jag tog en bild, då årets längsta dag efter en kort skymning direkt övergår i gryning. Solen går ner och så går den upp igen, det blir liksom aldrig natt. Det var magiskt!

Det var Midsommardagens natt det inträffade (sommarsolståndet) strax före kl 24.00. Dagen hade varit så het, inte ett moln på himlen bara glödande sol.
Det blev alldeles för varmt för hundarna…

De ville bara in.. till husets svalka.

Katterna är annorlunda, vill ha mera sol än hundarna.

Men hettan tvingar även den mest envetne soldyrkare att söka svalka på en skuggig plats.

Kvällen så ljuvlig, en fin bris gav svalka och lösgjorde alla dofter. Allting blommar nu. Träden och vilda samt odlade blommor.
Doften av blommande Jasmin är nästan bedövande.

Denna midsommar, när vi inte kan vara nära varandra och dansa, sjunga och kramas som förr, har vädret och i synnerhet kvällarna och de korta ljusa nätterna varit precis så ljuvliga som vi alltid drömmer om att de ska vara på just midsommar.
Det är fint, men saknar gemenskapen från innan corona. 
Kan det någonsin bli som förr igen?

Spår av liv

Jag hade bakat ut all deg och ställt plåtarna att jäsa i ett bakplåtsställ.
Tänkte sedan gå ut i solen för att pusta ut en stund medans bullarna jäste.

Men precis när jag är i hallen hör jag ett våldsamt brak från köket, sedan ett till och ytterligare ett brak. Rusar tillbaka till köket och kommer precis lagom för att se vad det är som händer. Bakplåtar glider en efter en från bakplåtstället och landar med ett brak på köksgolvet. Försöker stoppa en plåt, men det är sådan fart på den att jag inte hinner, annat än att få en vass plåtkant på min fot!!👿

I en hög på golvet ligger nu plåtar varvat med bakplåtspapper och ogräddade kanelsnurror i en enda röra. Det var 4 plåtar med 20 bullar i varje som låg där i en stor hög.👿 Endast en plåt låg kvar på bakplåtstället.

Detta var tänkt som utflyktsbullar att ta med till badstrand och andra utflykter nu i sommar. Endast 20 bullar återstod och vi är fem som älskar bullar,  3 hundar och två människor!

När plåtarna gled av från bakplåtstället så hade dom lite fallhöjd (de stod på en arbetsbänk) så de landade med rätt stor kraft på det målade trägolvet.
Givetvis blev det rejäla hack i golvet!

Ja vad säger man?

Det har hänt olyckor tidigare på detta golv. Liknande märken finns kvar sedan siamesen Håkan en gång lyckades få ena kökslampans skärm av kraftig metall att drösa i golvet.

I sin iver att nå en fejkfågel som jag hade placerat uppe på lampan, hade skärmen av Håkans outtröttliga ansträngningar att nå fågeln, undan för undan skruvats av och lossnat. Först slog den i köksbordet och därefter landade den (givetvis med en vass spets före) på det målade trägolvet. Det blev rejäla hack i både bordet och golvet!

Men vad gör det? Vi kände bara en sådan oerhörd lättnad över att Håkan inte blev skadad. Det kunde ha gått riktigt illa!

Dessa märken är inget vi hänger läpp för, de är spår av liv.
Sådana finns det överallt i ett gammalt hus där många generationer människor levat. Om dom börjar störa, är det bara att ta fram penseln och måla om!

Men lite spår av det som hände kommer ändå att kunna skönjas under färgen!
Såvida man inte spacklar över alla spår innan man målar.
Men varför skulle man göra det egentligen?

Idag renoveras tyvärr många gamla hus på ett sådant sätt att alla ”äkta” spår av liv utplånas. En vurm för ”nyskick”  har dödat hela husets själ i många fall.
Finns inte ett spår av liv och själ i de husen.

Hus-renoverings-program där man går loss med kofot och slägga på gamla hus, klarar jag inte av att se. Undantaget programmet ”Det sitter i väggarna” där byggnadsantikvarien Erika Åberg visar hur man med varsam hand och känsla för gamla material, kan renovera och förbättra utan att förinta husets själ. Så att det där ”som sitter i väggarna” får finnas kvar. Till glädje för de som i framtiden kommer att ha sina hem i de hus som vi,  nu i denna tid,  lever våra liv i.

Tiden existerar inte i sig själv
men från tingen
kommer en förnimmelse
av vad som har tilldragit sig i det förgångna,
vad som händer nu
och vad som sedan ska följa.

Lucretius, ca 99 – 55 f Kr

Jag skuggar allt!

Först höll frostnätterna de sista veckorna i maj på att förgöra våra odlingar.
Var och varannan natt fick vi springa ut och täcka potatis, tomat och sallat. Enligt SMHI skulle det då vara plusgrader nattetid men istället blev det flera minusgrader! Det var på håret att odlingarna gick åt skogen då i och med kylan! Nu är det istället den starka solen som håller på att grilla sönder plantorna och torka ut jorden. Det blir till att vidta åtgärder!!

Kring Jordgubbsplantorna har jag lagt halm, främst för att jordgubbarna inte ska bli jordiga. Men jag hoppas att det också håller kvar fukten i jorden lite längre, för nu är det så torrt att det dammar om jorden och sent varje kväll när solen har gått ner får jag vattna allt jag försöker odla.

Idag kom skuggväven som jag beställt via nätet, en rulle på 100 meter.

Inte bara odlingar behöver skugga och vatten, även hundar och katter kan behöva skuggas!
Ett stort parasoll med vev gör att man enkelt kan reglera behovet av skugga.
Speciellt för Pelle som är kolsvart kan det bli väl varmt i solen!

Siames & vinthundar under parasoll

Nu när jag har 100 meter skuggväv ska jag skugga mera hos hundarna!
Likaså hos katten Kalle som gärna håller till i det nu kokheta växthuset.

Idag var det +27 grader i skuggan. Fortsätter det så här kommer jag att inte bara vattna växterna, jag vattnar även hundarna med trädgårds slangen! 😃

Vi håller oss helst hemma i skuggan under våra stora träd nu i värmen och coronan. Märker att så fort solen skiner verkar folk strunta i smittorisk.
Ju oförsiktigare andra blir, desto försiktigare blir jag.Visst känns det fånigt och fel att backa när någon kommer för nära, men jag gör det. Vi måste alla ta detta på allvar även fast solen skiner och allt är precis lika vackert och ljuvligt som det brukar vara så här års. Men det är inte precis som vanligt när så många människor blir smittade, lider och dör varje dag.

En hane bland löptikar…

De problem som vi hade väntat oss i och med att Pelle flyttade in, uteblev.
Han kom väl överens med alla djuren i huset (även de hundar vi mötte på promenaderna och som han först hade skällt på) och kvinnoskräcken som hade varit en överraskning för oss, blev botad. Allt gick egentligen över förväntan bra och det var frid och ro i huset. Tills den dagen då våra tikar började löpa.

Ofta synkroniseras våra tikars löp så att de infaller samtidigt, men inte alltid!
Ibland börjar den ene när den andre slutar och då kan det hela bli mycket utdraget och pågå i flera månader (så blev det denna gång!).

Egentligen behöver jag väl inte säga mer än att det hela blev ett rent helsike som höll på att ta knäcken på oss! Ni förstår ju själva vad det hela handlar om, det är starka drifter!!

Jag sydde den ena modellen efter den andra av skvättskydd och satte på Pelle, men ingenting fungerade riktigt bra. Alla modeller av skvättskydd liksom gled på hans glatta rygg och snoppen tog sig ut i full frihet. Senare förstod jag att en hängselbyxa hade varit det rätta och sydde en prototyp med hjälp av Hannas trosor och lite band (blev en rätt tjejig look! )

Men av erfarenhet visste jag att byxorna inte är ett 100% säkert skydd.
Hundar är påhittiga så byxorna kan åka av! Alltså  gällde det att hålla ett vakande öga på dom hela tiden.

Han verkade inte alls besvärad av att ha hängselbyxorna på sig, tvärt om lät han sig villigt kläs i dom!

Sist ut med löpet var Hanna och redan i för-löpet, alltså innan hon ens hade börjat löpa betedde hon sig annorlunda än vad de stora tikarna hade gjort. Hon blev nu mycket intresserad av Pelle och tryckte ideligen upp sin bakdel i nosen på honom, liksom för att fresta och locka. Han var såklart inte svårlockad.
Han gick mera på två, än fyra ben, kan jag avslöja!☹️
(Säkert var båda påverkade av de stora tikarnas löptiksdofter som legat tungt i huset i månader).

Jag som har trott att tikar endast är intresserade av sex och bara ställer upp de dagar i höglöpet då de har ägglossning fick mig nu en tankeställare.
Hanna verkade villig att ställa upp i princip alltid, alla dagar!!
Hennes beteende gjorde det mycket svårt att avgöra när risken för dräktighet definitivt var över, eller började för den delen.

När jag beklagade mig för en väninna undrade hon varför vi inte bara lät dom para sig? Båda är ju vackra, friska hundar av samma ras. Inte besläktade med varandra och både Hanna och Pelle är SKK registrerade och har stamtavla.
Det kunde bli väldigt fina valpar!

Jo, men för oss handlar det om mycket mer än att bara låta hundarna para sig.
Det är ett stort beslut som kommer att prägla och dominera vår vardag för lång tid framöver. När valparna väl är födda måste man finnas tillgänglig i princip dygnet runt i flera månader och ha det rätta engagemanget att ta hand om och ge valparna den bästa start i livet. Det är tyvärr sällan praktiskt möjligt att frigöra så mycket tid som en valpkull kräver.

Vi lyckades avvärja parning denna gång, men det blev en lång tid av lidande för oss alla. Pelle led, tikarna led och vi, husse och jag led. Insåg att detta blir ohållbart i längden, ingen av oss orkar ha det så här, allra minst Pelle. Förstod att innan nästa löp-period som infaller till sommaren så måste Pelle flytta.

Men eftersom det har visat sig att han inte kan flytta tillbaka till sitt ursprungliga hem så vilar nu ansvaret tungt på oss att hitta ett nytt hem åt Pelle.
Det ledde till mycket oro och grubblerier.

I samma veva tvingades vi inse att tiden började löpa ut för Sofie och det gjorde mig så oerhört ledsen, jag kände en så stark sorg inför det. Detta var Sofies sista tid i livet och jag ville ta vara på varje stund av den tid som fanns kvar.

Vi fick skjuta på allt annat. Grubbleriet kring Pelles framtid fick vi ta itu med sedan. Det var ju gott om tid tills nästa löp-period, tyckte vi då.

Sedan dog Sofie och det blev en tung tid av sorg och saknad. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på och saknar henne. Samtidigt bekymren över Kalle som var så fäst vid Sofie och som sedan hon dog inte har varit sig lik…

Men nu börjar tiden till nästa löp krympa och grubblerierna kring att hitta ett nytt hem åt Pelle är tillbaka.

Tänk om han hamnar fel? Riskerar han inte då att råka riktigt illa ut?
Han har en känslig själ. Jag vet att det finns hundvänner med ett varmt hjärta, tid och tålamod och som säkert skulle älska lille Pelle.
Men skulle vi hitta just dom?

Enda alternativet för att kunna behålla Pelle vore att låta kastrera honom.
Vi tycker dock inte att det är rimligt att Pelle ska behöva bli könsstympad bara för att vi har så många tikar. Han har ingen överdriven könsdrift och sköter sig perfekt så länge det inte finns löptikar i huset.

I takt med att Pelle har kommit över sina rädslor har vi lärt känna vem han verkligen är. Han har ett för Italiensk vinthund ovanligt lugnt och fint temperament. Är sansad och lättlärd. Sådana egenskaper är guld värda i aveln!  Det finns redan alldeles för många Italienare med nervös läggning!
Dessutom är han mycket vacker och har en fantastiskt fin pälskvalité.
Det vore synd och skam att ta bort kulorna från en sådan hund!

Vi har till och med funderat på om vi faktiskt skulle låta Pelle och Hanna para sig vid nästa löp. För precis som min väninna konstaterade vid förra löpet, så skulle det säkert bli väldigt fina valpar!☺️

Men samma jobbiga tankar som nu kring att omplacera Pelle, dyker upp i samband med en valpkull. Kommer vi i såfall att hitta goda hem till alla valpar? Just nu i Corona-tristessen är det många som vill ha hund, men hur kommer det att vara i höst när Hannas och Pelles kull isåfall kommer? Är de som nu skaffar hund verkligen seriösa eller kommer detta att leda till ”Coronahundar” i ett senare skede?

Jag är medveten om att jag försöker skjuta frågan framför mig in i det längsta,
för jag tycker så mycket om Pelle.

(Oj vilket långt inlägg detta blev!)

Men tankarna mal kring dessa frågor nu när sommarn kommer
och tikarnas löp närmar sig.

Den fallna manteln

En läsare (David) skrev i en kommentar att han tror att Klara kommer att ta upp Sofies fallna mantel och bli ny flockledare.
Ingenting tydde dock på att så skulle bli fallet...

Egentligen är det en roll som inte heller behöver fyllas. Det finns liksom ingen rangordning hos våra hundar. Ingen strid eller kamp om någonting. De lever i sämja och respekterar varandras egenheter.

Sofie var högt älskad av alla, därför gavs hon en upphöjd ställning. Det var ingenting hon tog eller någonsin krävde. Kanske spelade det faktum att hon var äldst och redan fanns i huset när de andra flyttade in som valpar, en viss roll? Liksom det gjorde för Sofie då hon kom och katten Kalle redan fanns i huset. Kalle kom att betyda mycket för Sofie och vice versa.

Huruvida hundar och katter är medvetna om ålder och hur de i såfall kan avgöra varandras ålder (alltså utöver om någon är könsmogen eller inte). Det är något som jag har funderat en hel del på.

Nu på senare tid har vi märkt en förändring hos Klara. Det är svårt att sätta fingret på någon enskild detalj, men hon har liksom blivit mera vuxen i sin hållning och sitt uppträdande.

Ute i rastgården intar hon nu gärna en ”drottninglik” position och ligger som en uppmärksam lejonhona och skådar över nejden och de två små Italienarna som rusar kring med kottar i munnen. Själv gör hon inte det, åtminstone inte så att de andra ser det!

En morgon när hon var ensam i rastgården såg jag att hon lekte intensivt med något som hon upprepade gånger slängde upp i luften. Fasade för att det kunde vara en fågel och rusade ut och tittade. Det var en grankotte! Hon var på ett härligt lekhumör och jag lekte tafatt med henne. Det tycker hon är jättekul!

De små hundarna hälsar nu på Klara genom att slicka henne på nosen och i mungiporna (så som små valpar brukar göra) och som de brukade hälsa Sofie. Klara anlägger en avmätt min och tar emot, men hälsar inte tillbaka på det viset.

Tidigare på Sofies tid, brukade Katten Kalle gärna vistas med hundarna i den stora inhägnaden. Han brukade sova djupt och avslappnat i solen, fullständigt  trygg i vetskap om med att hundarna (och Sofie i synnerhet) hade fullständig koll och kunde mota bort vad det än vara månde. Sedan Sofie gick bort har han ju inte velat gå ut överhuvudtaget. Men nu har jag vid ett par tillfällen sett Kalle gå ut till Klara och sett hur han vill hålla sig helt nära henne.

Det är visserligen väldigt subtila tecken. Men kanske har Klara precis som David förutspådde, nu plockat upp Sofies fallna mantel och börjat passa sig in i den?
Nu är Klara äldst av hundarna. Idag fyller hon 6 år!

Våran lilla söta ulliga Tazi valp (med tuppkam och allt!) har vuxit upp till en riktig skönhet. Tuppkammen hörde valpullen till och har inte återkommit!


Vacker som få är hon med sitt nästan änglalika utseende, långa långa ben, vita långa hår och tjusiga svans som hon bär i kringla likt en Afghanhund! 😍

Givetvis blir det kalas idag! 
Hemgjorda Semlor älskar hon och det är lätt fixat! Bullarna har jag bakat i förväg och fryst in, behöver bara göra mandelkråmet och vispa lite vispgrädde!

Mums!

Om kommunikation

En dag när jag promenerade med Pelle fann han en lång grankotte på vägen som han snappade upp och sedan bar i munnen ett långt stycke tills han släppte den. Aha tänkte jag, han är kanske en hund som gillar att bära saker? Tänkte på hundar jag sett som bär sina egna koppel eller en tidning.
Är Pelle en sådan hund?

Tänkte inte mer på saken förrän Husse en dag helt förstrött tog upp en grankotte och kastade iväg. Vips kutade Pelle iväg och hämtade den. Hela hans väsen lyste av glädje när han fick springa och hämta kottar. Det var en härlig syn!
Han hoppade likt en masaj ca. 1 meter rakt upp i luften från stället han stod på, av pur upphetsning när man skulle kasta kotten!

När han levererade kotten ville han leka dragkamp om den. Husse gjorde honom till viljes och Pelle morrade och slet i kotten. Det var uppenbart att detta var hans favoritlek och att han säkert hade lekt på detta vis många, många gånger tidigare med sin gamla husse och älskade det.

Det var underbart att se Pelle så glad!
Men det jag inte gillade i detta var dragkampen om kotten! Vet och har sett att många (kanske främst män?) gärna leker dragkamp med sina hundar. Små valpar brukar älska de där tygleksakerna man drar i och folk tycker att det är gulligt när valpen sliter och morrar. Det tycker inte jag och leker aldrig dragkampslekar med våra hundar.
Tycker att det bara triggar aggressivitet och inget gott kan bli resultatet av det.

Leka dragkamp tänkte jag inte göra med Pelle heller! När han kom med kotten och ville att jag skulle ta den från hans mun vägrade jag, eftersom jag visste att han då ville leka dragkamp. Visade med handtecken att han istället skulle lägga kotten på marken framför mig och vänta, låta mig ta den utan kamp och kasta den åt honom. Varje gång han försökte snappa åt sig kotten innan jag hann ta den avbröt jag det hela.

Det tog inte lång stund förrän han fattade och lade fram kotten på marken framför mig och väntade utan att jag behövde säga något.
Jag blev djupt imponerad och förstod vilken klok hund han egentligen är.
Det gäller bara att hitta nycklarna och lära sig att kommunicera med varandra!

Jag förstår att det måste ha varit oerhört svårt för Pelles matte när maken drabbades av en svår dödlig sjukdom mitt i livet. Svårt också för Pelle som hade varit sin husses hund, inte mattes eller bådas! Om man inte hittar de rätta orden eller gesterna till kommunikation kan det bli svårt att leva tillsammans.
Pelles matte sade att Pelle tror att det är han som bestämmer.
Ibland kan en hund axla en roll som han ser är ledig och måste fyllas. Likt barn som blir föräldrar åt sina föräldrar. Kanske är det det som har ställt till det med matten i Pelles ursprungliga familj?

Pelle har kommit fram till att jag är ofarlig och morrar nu sällan åt mig. Men det händer! Jag har testat att säga NEJ, TYST, SLUTA och andra kommandon som inte har den minsta effekt. Tänkte att eftersom han varit sin husses hund så var han kanske van vid ett helt annat röstläge och helt andra ord än de jag använder.

Försökte få fram ett manligt röstläge och sade ÖHHh när han morrade och då grymtade han till svar och slutade!?!😯

Bad mannen här i huset att säga ÖHHh, när Pelle morrar,  det är ju lätt för honom som har det rätta manliga röstläget tänkte jag. Men hör och häpna! 😮
Han tycker nu inte att det gör något att Pelle morrar, det är hans sätt att prata menar han!

Detta sagt av mannen som tycker att jag är alldeles för mjäkig med katterna, som lyder deras minsta nyck och låter dom förslava mig! 🙄