Alltid händer det något!

Hela helgen har vi åter igen arbetat i trädgården, röjt sly och  eldat ris.

Förutom de mindre träd och buskage vi röjer bort så fäller de gigantiska lövträd vi har gott om i vår trädgård grenar stora som normala träd.
De grenarna måste också släpas bort och eldas upp

Bara denna jätte balsam Poppel fäller grenar nog att kunna tillgodose en normal sportstugas behov! Dessutom växer det fort upp ett buskage av mini popplar runt den eftersom det kommer upp så mycket rotskott.
Det buskaget röjde vi bort idag, lämnade endast kvar Syrén stammar.
En gång när denna Poppel var yngre och mindre var här en berså runt den och i en vid ring runt Poppeln finns en Syrén häck planterad.

När jag gick ut i morse för att fortsätta där vi slutade igår så såg jag någonting vitt i ett hörn av trädgården. På håll såg det ut som fläckvis snö.

Då jag gick dit för att titta såg jag att det hänt saker i trädgården i natt.
Det vita var fjädrar och de var stora!

Vad är det för fågel som har så stora fjädrar och som fallit offer här i natt?
Kan det vara en räv som tagit en vildgås?
Kalle är i vart fall oskyldig för han är inte ute om nätterna så här års!

Det blir tyvärr en hel del som man måste ta rätt på och göra ved av då man röjer. Jag säger tyvärr eftersom vedsågning och klyvning är bland det tristaste jag vet. Det finns tusen saker jag hellre gör!

Som tur är eldar vi inte med ved för uppvärmning (vi har bergvärme).
Men det händer att vi trivseleldar i vedspisen, öppna spisen eller kakelugn.
Så lite ved ska man ha.

Då jag lyfte på en av ovanstående grenar för att kånka bort till vedsågning var där en liten skogsmus under grenen.  Den såg på mig och jag på den, den var mycket söt!

Den insåg förmodligen att vi inte tänkte döda den och verkade inte särskilt rädd. Jag gick för att hämta kameran och husse stannade och höll ett öga på den.
Då jag kom tillbaka sade husse att musen hade gått hem till sig.

Han visade mig var den bor och då jag böjde mig ner och tittade, såg jag att den nyfiket kom fram och tittade på mig från ingången till sitt hem!  🙂

Det var ett bra ställe den valt att bo på. I närheten finns både Ek och Hassel och det är väldigt mycket nötter i år.

Jag hoppas bara att Kalle inte upptäcker musens hem!
Fast risken är nog som tur är inte så stor så här års, för Kalle trivs bäst inomhus nu på vintern (på sommarn är det tvärtom!)

Annonser

Sockerkaka åt Hackspettar eller Hundar?

Det blir inte första gången jag hänger ut kakor åt småfåglarna!
Det hela började ett år då vi hade varit i England precis innan jul och med oss hem hade vi flera Engelska fruktkakor, sådana som man där av tradition bakar till Jul.
Men det visade sig tyvärr att kakorna inte alls var så goda som de såg ut.
Så att istället för att långtids förvara dem i frysen eller kasta, så tog jag lite grönt plastat hönsnät som jag gjorde en slags tub av, som jag sedan stoppade kak bitar i och hängde ut till fåglarna.

Det dröjde inte länge förrän det var kö till kak tuben!
Täten togs av flera stora Hackspettar som var och en mumsade länge på de Engelska frukt kakorna. Småfåglarna fick snällt vänta på sin tur.
Sedan dess brukar jag hänga ut alla misslyckade sockerkakor jag åstadkommer till fåglarna. Det brukar bli en hel del, för jag är inget vidare på att baka sockerkakor. Men jag försöker!

Till Julkaffet tänkte jag att det vore det fint att ha lite hembakta kakor och skred till verket. Först såg det lovande ut, inget som brändes eller sjönk.

Jag bakade två och den ena gjorde jag till och med en topping till, så nöjd var jag.

Men då vi smakade, kunde vi konstatera att de i princip inte smakade någonting alls 😦  . Kakorna förpassades då till frysen och där har de legat sedan dess.

Men nu idag tog jag fram dem ur frysen och beslöt att hänga ut de misslyckade kakorna åt fåglarna.

Men då visade det sig plötsligt att det fanns flera intressenter…

Hundarna fick givetvis smaka. Men först ville Siamesen Håkan slicka bort kokosen från deras kakbitar, han tycks vara mycket förtjust i kokos!
Och Hundarna, ja de tyckte precis lika bra om kakorna som hackspettarna!

Tur att jag är en så dålig kak bagare att kakorna räcker åt både hundarna och hackspettarna! 🙂

Rädd att bli smittad av mässling

Idag handlade jag mat åt en vän som inte törs gå och handla själv.

Orsaken är mässlings smittan och att smittspårningen visat att den startat från en person med sydeuropeiskt ursprung som möjligtvis var i Göteborg för att tigga. Det och det faktum att det utanför i princip varenda livsmedelsbutik i vår lilla stad sitter en tiggare. Ibland sitter de precis vid inblåset där en smitta enligt min vän har störst möjlighet att spridas. Min vän har nedsatt immunförsvar pga. en allvarlig sjukdom och en smitta kan betyda slutet.

Själv vet jag i likhet med många andra inte ifall jag är vaccinerad eller ej.
Förmodligen är jag det, men säker kan jag inte vara och fråga mina föräldrar kan jag inte eftersom de är döda.

Jag tycker inte heller om den potentiella smittorisken och anser att det är osunt att människor tillåts sitta vid entrén till livsmedelsbutiker och riskera att smitta ett stort antal andra med sjukdomar som vi i princip lyckats utrota, men som i tiggarnas hemländer fortfarande är en realitet exempelvis TBC som nu åter dykt upp här i Sverige.

Men vad ska man göra? Mat måste vi alla ha.

Jag brukar inte hälsa på tiggarna där de sitter och upprepar sitt hej och hej då till alla och envar. En gång passerade jag in och ut i samma butik 4 gånger inom loppet av 5 minuter och varje gång skulle jag således ha behövt säga hej och hej då, inalles åtta gånger!
Givetvis är jag liksom de flesta uppfostrad att besvara en hälsning och kan tycka att det är en smula obehagligt mot bakgrund av min uppfostran att inte göra det.
Men vad är egentligen anledningen till att vi hälsar på varandra förutom igenkänning?

Hälsandet har mycket gamla rötter och samband med hälsa och överlevnad tror jag. Därför tycker jag inte alls om rutinmässigt och helt opersonligt hälsande vars enda syfte är att jag ska öppna plånboken. Jag kan låta bli att svara på sådana hälsningar!

Om detta med hälsandet och rädslan för sjukdoms smitta skrev jag 2015 långt innan mässlings smittan. Därför ska jag inte skriva samma sak igen utan rebloggar istället det inlägget.

SAM_9142

Ibland  händer det att man möter någon i skogen. Det är viktigt att man då hälsar på varandra Hej hej!  Vi tror att alla vet detta och om någon inte skulle hälsa, så blir vi nog lite illa till mods och kanske rädda.

SAM_5675

Undersökningar har visat att överraskande många svenskar säger att de skulle dra till skogs om fara hotade. Alla vet ju att inte många av oss skulle klara sig i skogen särskilt länge, men ändå upplever många skogen som en trygg tillflyktsort.
Kanske för att vi i grunden är skogsmänniskor. De flesta av oss i detta glest befolkade avlånga kalla land i norden, härstammar nog ifrån vad man skulle kunna kalla skogsmänniskor. En gång fanns här inte mycket annat än skog och våra förfäder. I denna iskalla ödemark var det nog viktigt att få klart för sig om det var en vän eller fiende man mötte!

I vårt östra grannland Finland hälsar man varandra genom att ropa Terve! 
(som betyder frisk)  Funderar på om det är en kvarleva från äldre tid? Det torde ha varit viktigt att försäkra sig om att den man mötte var frisk och inte bar på någon smittsam sjukdom. Om båda ropar Terve borde det vara ofarligt att mötas.  

Vi blir misstänksamma om vi inte kan ”läsa av” personen och den inte känner till våra koder och uppför sig annorlunda. Det är en viktig överlevnadsinstinkt av samma typ som styr vår Afghanhund som är mycket reserverad och misstänksam mot främlingar. Afghan hundens ryggmärgskänsla säger att en främmande hand i öknen kan betyda döden.

IMG_0887

När det gäller hundar är det helt OK att inte lita på främlingar. Men då vi själva reagerar som de skogsmänniskor de flesta av oss i grunden är, så är det inte bra. Vi förväntas gömma undan skogsmänniskan i oss och vara öppna och välkomnande mot främlingar som kommer i hundratusental. Främlingar som kommer från vitt skilda kulturer som vi inte alls känner igen, från länder där smittsamma sjukdomar som vi här har lyckats utrota, forfarande finns och som människor dör i. Men det skulle inte alls vara OK om vi här ropade Frisk! vid möten. Men  skogsmänniskan finns i arvsmassan hos oss, lika säkert som ökenhunden i Afghanhunden.

Trots tusentals år och en tillvaro i koppel som utställningshund i många, många generationer och levandes långt ifrån öknen, hos människor som älskar, respekterar och vårdar den, så finns ändå ökenhunden kvar i dess blodomlopp.

Överlevnadsinstinkten finns kvar hos Afghanhunden och när den hamnar i trängt läge reagerar den med ryggmärgen!

IMG_0882

I vår arvsmassa finns vetskapen om att i detta kyliga land, där en människa faktiskt kan frysa ihjäl om den inte ser till att vara i en trygg miljö och omgiven av människor den kan lita på, finns samma överlevnadsinstinkt och ryggmärgskänsla som hos Afghanhunden.

bilder 038

En ryggmärgskänsla som varken Löfven, miljöpartiet eller media kan ta ur oss, hur mycket de än vill att vi ska vara världens snällaste och generösaste människor. För sådana finns inte, inte ens i Sverige.
Vi är bara människor.

Under löven spirar redan våren..

Årets sista dagar har vi röjt buskar och träd, samlat ihop riset och eldat upp det. Varit ute från morgon tills det börjar skymma.
Visst är det grått och kulet ute, men det har ändå känts friskt och skönt efter allt inne sittande under julen. Kalle och stundtals även Hanna har varit med oss ute hela dagarna och hållit ett öga på oss.

De stora hundarna har varit ute i sin rastgård i omgångar och sprungit och busat. Då de är inomhus har jag måst gå in och se vad de hittar på, för ända sedan i julas har de alla varit otroligt lekfulla.

Otroligt nog har Klara som annars brukar vara den lugnaste av alla, ända sedan  jul granen kom in och allt pyntet på plats,  betett sig som barn på julafton.
Hon har varit full av lek och upptåg och uppviglat de andra till lek och bus.

När jag tänker tillbaka så minns jag att hon nog har varit likadan varje jul.
Ända sedan hennes första jul hos oss som valp så har det lekts och busats mycket under just jularna. Kanske har det blivit så inpräntat i hennes minne att hon nu förknippar julens alla prylar och dofter med lek?

Men det är väl precis som det ska, tänker jag.  Vi önskar ju varandra en fröjdefull jul och Klara ser till att det blir det!
Hon är så glad! Hon sänker framkroppen på hundars vis och med rest bakdel och viftande svans uppmanar hon de andra till lek.

Till och med Håkan har hon försökt locka till att leka med sig på det viset!
När hon är riktigt glad klapprar hon med tänderna på ett karaktäristiskt vis. 

I jul har vi hört mycket klapprande!  🙂

Att Julen = rena energikicken för Klara märktes också under Jul promenaderna. 
Vi har inte behövt använda nos grimma på länge, men nu var det full fart igen!
Så en röd nos grimma fick det bli, julen till ära.

IMG_7323

Dock håller sig alla lugna då de är ensamma i huset har det visat sig.
Det verkar som att de går in i ett slags vänteläge då och det är bra
eftersom de inte kan vara ute särskilt länge med sina tunna pälsar.
För om de inte är i rörelse börjar de lätt att frysa!

Sofie har ett mycket utvecklat språk sinne och talar om när de vill in!

Så mestadels har de fått vara inne tillsammans med Håkan.

Att de alla är lugna inomhus innebär att vi kan böka ute i trädgården i lugn och ro. Det har varit välgörande för kropp och själ att vara ute hela dagarna.
Det kanske allra bästa är att ha upptäckt att under löven spirar redan våren!

Men idag ska vi inte jobba i trädgården.
Idag är det Nyårsafton så nu blir det fest igen!
  🙂

Djuren är väl också mänskor!

Förra julen hade flera släktingar bokat in sig på en Herrgårds jul och frågade om inte vi också skulle komma.

-Hur skulle det gå till med alla våra djur?
”Hundar är välkomna, vi har frågat. De har till och med julbuffé för hundar!”
-Aha, men tror ni inte att de tänker sig gäster med typ en liten pudel då?  Knappast att man drar in med 3 hundar, två jättestora och en lite mindre.
-”Det finns ju hundpensionat!”
-Jo, men katterna då?
”Men Herre Gud! Katter klarar sig väl alltid! Det rör sig ju bara om ett par tre dagar och varken hundar eller katter har ju något begrepp om jul!”
-Jaha men det är nu inte jag så säker på att de inte har!

Jag vet att de inte förstår, de av mina släktingar som inte har djur själva.
Inte begriper att hundar inte bara kan parkeras på ett hundpensionat.
Inte förstår att hundar är som barn, att de måste skolas in på det hundpensionat där de ska vistas (av våra hundar är det endast Sofie som är inskolad).
Vet att de nog tänker att det mera handlar om viljan, att man inte vill därför att
man föredrar eller prioriterar djurens sällskap framför deras.

På ett sätt är det ju sant!  Alla val vi gör, görs ju utifrån olika prioriteringar.
Vill man någonting tillräckligt mycket så hittar man oftast lösningar.
Självklart skulle vi ha kunnat se till att skola in alla hundarna på hundpensionat och lämna in katterna på kattpensionat över en julhelg. Många gör ju så.

Men vi har valt bort det alternativet. Vet att Sofie har ylat efter oss då vi lämnat henne där.  Jag övertygad om att hon ylat för hon hoppas att vi hör och kommer tillbaka. För hundar är flocken så oerhört viktig, utan den…
Hennes enorma lättnad och glädje då vi kommer tillbaka och hämtar henne säger något om hur hon upplevt vistelsen.

Och Kalle och Håkan på kattpensionat? Det går bara inte! Kalle går överhuvudtaget inte att flytta. Han får panik redan i bilen!

Betänk att djuren inte vet om de någonsin kan komma hem igen, pensionatet kanske är för alltid? Man kan ju få panik för mindre..

För katter är det oerhört stressande att slitas från sitt revir och sin invanda miljö.
Att plötsligt förflyttas till en främmande plats som sannolikt är någon annan katts revir, är inte bra. Det betyder förmodligen fight och var finns gömställen? Var finns vatten, mat /jaktmarker? Vilka andra faror hotar här?
För en katt är sådana saker basic.

Men visst, även där finns det lösningar om man absolut vill.
Man skulle kunna lämna katterna hemma och be någon åka hit och se till att ge katterna mat och tömma kattlådorna.

Jag förstår så väl tanken med att boka jul på Herrgård. Slippa all stress och kanske ångest inför att hinna laga all mat och städa. För det är en riktig pärs att i sitt hem arrangera en stor släktjul! Vem känner sig egentligen manad?
Att istället bara behöva packa en weekendväska med tandborste och ombyten, checka in och börja umgås och njuta. Sätta sig vid juldukat bord med allt som hör till och bara koppla av i vacker miljö omgiven av glada barn och kanske intressanta människor. Hur underbart är inte det?
Speciellt efter en arbetsintensiv tid med mycket stress.

Det har funnits jular då jag själv känt mig utpumpad och har lekt med tanken och känt en längtan att bara förflytta mig någonstans där allt redan är jul och endast behöva sätta mig ner och börja ta för mig av julen.
Men det var innan alla djuren!

Vet att mina släktingar fick en underbar jul där på Herrgården med all inclusive jultomte och allt. Inramningen var underbart vacker (jag har sett bilder)  precis sådan som många innerst inne har en drömbild av hur julen ska vara.

Men för oss hade det inte blivit bra.
En jul med halva familjen sittandes inlåsta i bås på hund och kattpensionat på julafton. Längtandes hem, undrandes och lite rädda för vad som väntar härnäst.

Jag är glad att mina släktingar inte törs säga rent ut vad de tänker, att  vi prioriterar djuren framför människor. För svaret ger sig ju självt enligt ovanstående resonemang.

Det där med att djuren inte har något begrepp om jul..
De av våra djur som varit med länge och firat många jular, känner igen och uppskattar också uppladdningen inför julen. Alla de för julen speciella dofterna från stöket i köket och den därpå följande provsmakningen av allt gott känner de igen och minns. Vet att, det att granen och halmbocken ställs på plats betyder något speciellt. Liksom att allt som glittrar och glimmar tas fram och hängs upp. De deltar med intresse i alla bestyr, sniffar och undersöker. Roar sig precis som de gjort varje jul med att försöka äta upp ännu fler halmprydnader från granen, pilla på paketsnören och tejp, leka med och försöka tugga i sig glittergirlander och beundra sin spegelbild i julgranskulorna.

Hanna och Håkan följer med mig överallt, upp på vind och ner i källare och letar efter julpynt. 

Sedan den speciella känslan som infinner sig sent på kvällen dan före dan då vi alla nybadade och väldoftande (hundarna också) ligger på sofforna  insvepta i varma plädar i ett julpyntat hus med julens underbara dofter, flammade eld i öppna spisen och dämpad belysning från ljusstakarna. Den behöver man inte vara människa för att uppskatta!
Eller rättare sagt, jag säger som ugglan i Fablernas värld.
Djur har också mänskors känslor djuren är väl också mänskor! 😉

Bara lite lite snö..

Det är så lite att det knappt täcker gräsmattan. Men oj så glad Klara blev!

Hon rusade och nästan flög fram, min kamera hann inte med riktigt!

Den lilla snö vi har här har haft en enormt vitaliserande verkan på djuren.

Se bara på Kalle så han leker med mitt hårband! 🙂

Hanna snodde hårbandet men Håkan vet var det finns flera..

Det dröjer inte länge förrän Hanna kommer efter, men nu är hon mera intresserad av Fårskallen som vi kallar den svartvita leksaken.

Jag räddar den ur Hannas käftar. Den är en mycket populär leksak för alla djuren. Alla våra hundar har lekt med den då de var valpar och katterna brukar ge den en omgång då och då!

Men Hanna hittar strax något annat bland Håkans saker

Kvick försvinner hon nerför trapporna med sitt fynd i munnen..

Håkan efter så klart!

Lite kurragömma på det…

Sedan tar de igen sig i sin blomlåda
(förr fick man sina växter levererade i sådana här frigolit kartonger).

Klockan är nu nästan 23.00 och det är lugnt i huset

Lättkränkta?

Läste att varannan man och 30% av kvinnorna tycker att ”#metoo” börjar kännas överdrivet. Jag får bekänna mig till de 30 procenten.

Våldtäkter och all annan form av fysiskt våld mot kvinnor är avskyvärt och kriminellt. Det borde överhuvudtaget inte ens kunna förekomma.
Män är av naturen funtade så att de ska älska och vara kapabla att skydda och värna kvinnor och barn. Det vill säga normala män.
De flesta män är också tack och lov helt normala och vill kvinnor väl.

Vi har ett rättsväsende som ska se till att män som inte är som de ska, hindras från att skada kvinnor. Men att det tyvärr inte fungerar särskilt bra kan vi läsa om i tidningarna. Och att rättsväsendet kommer att fungera ännu sämre är ett som är säkert, om nu alla som någon gång anser sig ha blivit kränkta av män rusar iväg och anmäler händelser som ligger kanske åratals bakåt i tiden.
Det riskerar att skymma alla rent kriminella och farliga fall.
För kränkningar och våld är helt skilda saker.

Vad som är kränkande är ju högst individuellt, det som känns kränkande för en bekommer kanske inte en annan. Det kommer nog mera an på hur pass lättkränkt man är.

Jag har läst lite #metoo berättelser och konstaterar att det i många fall verkar handla om rena missförstånd istället för medveten kränkning.
Tycker faktiskt lite synd om männen i vissa fall, då de nog knappast ens inser att de har gjort något fel. Hur ska de kunna veta det när kvinnan varken förmått sig att protestera, säga nej eller värja sig?

Eftersom detta är en hund och kattblogg kan jag som hund och kattmänniska inte låta bli att dra paralleller. Om en tik inte vill para sig och det vill hon inte annat än när det känns rätt för henne, så talar hon om det tydligt. 
Hon hugger efter hannen om så krävs, hon beter sig som den bitch hon är.
Hanen fattar och drar sig då för ögonblicket tillbaka,  men styrd av sina könshormoner kommer han att göra upprepade försök. Men först då tiken känner sig redo kan det hela bli av. Likaså förhåller det sig med katthonor. Hannen får nog passa sig för att ge sig på kattan då hon inte vill, han kan bli illa riven annars!

Det har nu gått några år sedan ROKS kvinnan  Ireen von Wachenfeldt gjorde sitt omdiskuterade uttalande om att ”Män är djur” i TV-reportaget Könskriget (Dokument inifrån våren 2005). Jag instämmer och vill tillägga att också vi kvinnor är djur.

Ireen von Wachenfeldt har sedemera bett om ursäkt för sitt uttalande och sedan tagit tillbaka ursäkten och lagt till att Jag skulle ha sagt att män är värre än djur. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren”.

De våldsamma männen ska låsas in! Men de andra, de som är lika djur måste vi kvinnor själva ta hand om på djurens vis. Vi måste i likhet med andra djurhonor äga våra kroppar och sända tydliga signaler om vad som är Okej och inte. Och ibland måste man likt tikar vara beredd att bita ifrån ordentligt om inte mannen hörsammar vad man säger.
Så att han verkligen begriper att ett nej är ett nej!

För ibland betyder ett nej i själva verket ja. I vissa kulturer är det så.
Ibland kan kvinnor känna sig kränkta om en man inte försöker vara fysisk, inte finner dem attraktiva. Det är nog inte så lätt att vara man alla gånger!

Läs en av våra kanske mest älskade kärleksdikter, Hjalmar Gullbergs Kyssande vind och begrunda den ur #metoo perspektiv.

”Han kom om en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind, han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid du var ju en annans, blott lånad
en kväll I syrenernas tid och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst det sista av motståndet som fanns.
Din mun ligger tyst med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår och gullregnens klasar.

Jag tycker att det går för långt när man börjar förbjuda böcker och redigera och ändra ursprungstexter och konstnärliga alster för att de kan kännas kränkande för någon. Tänk bara på Hergés underbara Tintinböcker och Astrid Lingrens Pippi Långstrump!

Står kanske Hjalmar Gullbergs Kyssande vind nu på tur att redigeras eller förbjudas?

Med hund i vintermörkret

Fy vad mörkt det är nu!
På hundpromenaderna får man rusta sig med både reflexväst och pannlampa och hoppas att bilisterna (varav en del inte tycks ha vridbar ratt eftersom de kör så nära trots att vägen är tom) kan se oss när vi nu lyser som julgranar!

I höstas när det fortfarande ändå var relativt ljust då vi gick våra hundpromenader så blev jag rejält förbannad några gånger då vi närapå blev påkörda. (hoppas att de tittade i backspegeln och såg mina tecken!)

Eftersom det är såpass varmt ändå, mellan 6-7 plusgrader så behöver inte hundarna kläder annat än reflexvästarna när vi är ute och går. I gengäld blir de nerstänkta så klart eftersom det är så blött. Ja inte Klara förstås, hon har så långa ben och lite päls att med henne kan man gå var som helst i vilket väder som helst, hon blir inte särskilt nerstänkt eller smutsig vare sig om benen, magen eller tassarna.

Men Hanna blir det, för hon är så liten och därför så nära marken.
Men det är så lätt att torka av Hanna som knappt har någon päls att tala om
(några millimeter lång bara) och pyttesmå tassar!

På trappan sitter också Kalle och han tvättar själv sig själv och sina stora tassar innan han går in!

Men Sofie med all sin päls är ju ett kapitel för sig i denna väderlek…

Jag vet inte vilket som är värst egentligen, snö eller väta?
Jag gillar varken snö eller väta. Snö brukar här i södra Sverige oftast komma som  blötsnö och betyda att det blir moddigt och slaskigt.
Jag vill att det ska vara torrt! Torrt är bra för Afghanhund.
I min värld är det som är bra för Afghanhund också bra för mig.

Nej, vi hade inte mattor i säcken!

Vi hade lufsat runt i skogen bra länge då vi slog oss mer vid några stenbumlingar och rostiga bilrester för att fika.

Medans vi satt där och plockade fram fikat vi haft med oss, plockade jag lite barr och kvistar ur Sofies päls…
(hade glömt hennes overall hemma!)

– Jag retar mig lite på att folk säger mattsäck istället för matsäck  sade jag till husse.

En del säger ”mass-säck” sade husse då.
-Lika illa! Vad är mass?

Men det är väl ingen som bär matsäck längre? menade husse. 

-Jo det är just vad vi gör! Vi bär med oss en ryggsäck med en termos och några smörgåsar i,  alltså en säck med mat!

Jag säger fikakorg eller fikakasse sade husse.

-Men det är ju också fel, det här är ju varken en korg eller kasse det är ju en säck alltså matsäck!

Matsäck associerar jag till en käpp med en knuten tygpåse längst ut på, en sådan som vandrare bar på axeln förr, killar som Bombi Bitt menade husse.

Bombi Bitt! Men skåningar säger nog varken matt eller mass säck,  de säger nog mad säck, tror jag.

Men om nu de flesta säger matt eller mass säck, så  är det ju hävdvunnet och då är det rätt, eller?…

Det betyder då att exempelvis miss-sommar också är rätt, eftersom de flesta säger det istället för midsommar, något jag också retar mig på!

För vad är miss-sommar? En missad sommar? En sommar som var en miss?
En miserabel sommar?

Nej, nu packar vi ihop vår mattsäck utan mattor i och går vidare!

 

Jag blev så arg att jag svor!

Jag blev så arg att jag sade ifrån.

Egentligen borde man naturligtvis inte svära och bli arg på folk i byn som man dessutom är lite bekant med, men nu gick propparna på mig!
För en härlig hundpromenad i milt och soligt väder förvandlades plötsligt till en skräckis.

Husse gick före med Klara i koppel och jag kom en bit efter med Sofie och Hanna i syskonkoppel. Precis då vi var mitt på en bro där också en barnfamilj som precis hade beundrat våra hundar befann sig, ser jag en ganska liten (liten åtminstone relaterat till våra stora vinthundar) lösspringande hund av kamphundstyp som jag inte kände igen (man känner igen hundarna i byn) komma springandes mot husse och Klara.
Åh nej kände jag, Klara är inte bra på hundmöten.

Afghanhunden Sofie som är leader of the pack gillade inte vad hon såg och grymtade till, varpå hunden ändrade riktning och kom emot oss istället.
Jag stannade där jag stod för nu blev lilla Hanna rädd och började krumbukta sig.

Jag spanade efter hundägaren men inte en kotte syntes till..
Ropade HALLÅ åt alla håll där jag stod på bron, men istället för en människa kommer en stor Schäfer springande och nu blev Sofie riktigt upprörd för är det något hon inte gillar så är det Schäferhundar!

Kanske beror det på att i ursprungsländerna har Afghanhundar en gång i tiden skyddat boskap från varg och jagat bort och till och med dödat varg?

Kanske har det lämnat avtryck i generna så att en vargliknande hund som Schäfer genast får larmklockor att ringa hos Afghanhunden?

Schäferhunden kände jag dock genast igen och visste var den kom ifrån.
Inte första gången den orsakar hjärtklappning hos både mig och Sofie!
Incidenterna har varit flera genom åren eftersom den brukar gå lös och de inte har inhägnad tomt!

Nu utvecklade sig situationen till den skräckis som fick mig att bli så förbannad.

Både Schäfern och kamphunden snurrade nu kring mig, Sofie och Hanna.
Sofie blev riktigt upprörd, skällde och ville komma loss (det är en otäck situation för kopplade hundar att möta lösa) I andra änden på kopplet hade jag lilla Hanna som var orolig och ville undkomma de främmande hundarna.
Hanna försökte gömma sig emellan och bakom mina ben!

Sofie lyckades nu dra sitt smala huvud ur halsbandet (Vinthundar har smala spolformade huvuden som inte är mycket bredare än halsen) och kom loss mitt på bron. Jag ropade efter ägaren som dock inte syntes till samtidigt som jag försökte fånga in Sofie och hade lilla Hanna i kopplet som försökte spjärna emot med sina små tassar.

Jag schasade på de främmande hundarna och ropade åt Sofie att komma. Då ser jag tjejen vars hundar det är komma och kalla på sina hundar som först inte ville lyda.

Jag lyckades få tag i Sofie och få på henne halsbandet. Nu slog mitt hjärta dubbelslag minst och jag kände en vrede koka upp inom mig. Hörde matten förklara för husse som höll Klara i styr då hundarna nu kutade mot dem istället, att den mindre hunden är en omplacering (som om det skulle vara en ursäkt!
Dessto större anledning att ha extra koll på den! väste jag och upprörd som jag var efter det inträffade lade till att –Det är ett djävla sätt att ha hundar lösa så där!  Jag var nu så arg att jag ångade.

Det hela hade varit en livsfarlig situation! Hundarna hade kunnat bli påkörda eller skadat varandra. Där fanns barn som kunde bli rädda och hundarna kunde kutat iväg efter varandra och försvunnit.

Kanske var de främmande hundarna bara nyfikna? Men som du ropar får du svar. Våra hundar var en kopplad flock och det kom främmande lösa hundar rusande mot dom och det känns inte bra för de kopplade! Sofie uppfattade situationen som hotfull och ville komma loss och försvara sin flock.
En situation med hundar kan lätt urarta, det går fort sådant där!

Som tur var gick det bra den här gången, men det känns alltid lika otäckt att närma sig Schäferstället och nu är de två lösa hundar där!

Mötte en man som på håll blivit vittne till det här och han sade att det finns flera i byn som har åsikter om deras hundhållning.
Barnfamiljen hade vänt och backat bort från bron…

Det är klart att man inte ska brusa upp och svära åt folk, men det har alltid känts obehagligt att passera där och man har inte så många promenadalternativ på landet. De har så länge jag minns haft en lös Schäfer där. Då en går ur tiden skaffar de en ny.

Det är ansvarslöst tycker jag att inte spika upp ett staket då man har hund, eller åtminstone ha koll på den då den går lös, speciellt som det går en trafikerad väg precis utanför tomten!
Inte vill man se sin hund påkörd? Även om man själv har en hund man anser kunna försvara sig mot andras försvarslösa hundar i koppel så kan en situation uppstå där hunden blir illa skadad.

Är man så djävla fantasilös att man inte kan förställa sig det? Eller hur det känns för andra? Hoppsan nu svor jag igen…