Jag är lika trött som hon..

Flera bloggar som jag har följt i många år har slutat att uppdatera.
På en skrev bloggförfattaren så här för ett halvår sedan.
Jag citerar ett stycke.

”Trött på tygsjok och allt därtill. Det är den förändrade civilisationsbilden jag är trött på. Jag är trött på trängseln, trött på tygsjoken, trött på människor som sitter och tigger och breder ut sig på trottoaren.
Jag är trött på nyhetsrapporteringen av flyktingars umbäranden på krigen.
Jag är trött på att bad inte längre är ett bad utan en kulturyttring, bestämt av en auktoritär gud eller far, jag är trött på allt tafsande på tjejer, jag är trött på att vissa människor mår bättre av att bränna bilar.
Jag är så trött på detta nya samhälle för vilket vi skulle öppna våra hjärtan så att vi inte längre kan känna skillnad på onda eller goda människor.”

Här om dagen läste jag ett inlägg på en annan blogg, den berörde ensamhet.
Om hur vi fjärmar oss från varandra med våra mobiler och väljer imaginära vänner framför de som vi har framför oss i fysisk tappning.
Hon förutsåg att då man skriver om ensamhet och dylikt, så blir det inte några gilla markeringar eller kommentarer och att läsarna nog bara kommer att scrolla förbi sådana inlägg. Det finns bara 1 gilla markering på det inlägget och den är från mig!

De allra största och populäraste bloggarna handlar om harmlösa ting som mode, smink, utseende och vackra hem.
Blondinbella, Underbara Clara och allt vad dom heter.
De skriver uppenbarligen om sådant som intresserar folk, för de har hundratusentals följare. I de populäraste bloggarna är vad jag förstår
det mesta för det mesta, helt underbart.

De bloggar som jag läser, har däremot som regel knappt några följare alls.
I deras texter känns närvaron av verkligt liv, det som sällan är sådär fantastiskt allt igenom. De har vågat dela sina tankar också om svåra ämnen och många av de bloggar jag följer publicerar aldrig några bilder.
I en tid då man bombarderas av dessa evinnerliga selfies på folk vars främsta intresse tycks vara det egna utseendet, känns det rätt skönt faktiskt.

Men de bloggar som intresserar mig drunknar tyvärr i havet av alla mode och muffinsbloggar och så småningom upphör de att uppdatera.
Många bloggar jag har följt har det gått så för.

Folk läser nu hellre om hur underbar någon är och vill se bilder på denne ur olika vinklar och i olika utstyrslar eller hur underbara saker denne äger och omger sig med. Det finns en blogg vars upphovsman döpt bloggen efter sig själv och som är den kanske allra största och populäraste bloggen i Sverige. Den har blivit så stor att den försörjer hela familjen, den heter Underbara Clara.
Det säger en hel del om läget i landet tycker jag.

När jag har skrivit om sådant som oroar mig, exempelvis vargarna.
Både de fyrbenta som skrämmer oss bort från skogen och sargar och dödar våra husdjur. De tvåbenta som lurar rånar och misshandlar till och med åldringar, bränner bilar och skjuter folk. Eller de skäggiga barnen med enorm könsdrift (hur barn nu kan ha det?). Tiggarna som nu finns utanför snart sagt varenda butik. Eller vägpiraterna människor med en främmande kultur och moral som försöker utnyttja vår urgamla sed att hjälpa en nödställd vid vägkanten, bara för att kunna råna oss och kanske sno bilen.

Då, när jag skriver om sådant. Alltså saker som de flesta av oss tvingas att konfronteras med i ett normalt liv. Sådant vi undvikit att ha en åsikt om alldeles för länge och som gjort att vi nu har en sådan ”förändrad civilisationsbild” som bloggskrivaren jag citerar här ovan är så less på.

Då händer samma sak på min blogg som hos andra.
Besökssiffrorna sjunker och det är inte dom inläggen som läses.
På min lilla blogg läser man hellre inläggen om hundkläder.
Vi har också en underbar Klara, men hon är ju hund och har varken smink eller prylar. Dock intresserar hennes kläder somliga.

Varför då skriva och publicera annat än sådant som intresserar folk?
Det är väl så de bloggar jag har läst har resonerat och så har de försvunnit en efter en och det är verkligen oroande!

För jag märker att yttrande och åsiktsfriheten som varit hörnpelare i vårt land börjar att naggas i kanten mer och mer. Vi serveras färdig-snickrade åsikter som vi helst ska ha om brännande frågor, och om ingen törs ifrågasätta dessa eller framföra andra så blir PK åsikterna snart de enda rådande.

De största och populäraste bloggarna som folk läser och som skulle kunna ha en impact. De skriver istället om sådant som muffinsdekorationer, hårprydnader nageldekor och läppförstoring.
Eller nervgifsinjektioner i näsroten som ska göra att man ser ut som att en bekymmersam tanke aldrig har korsat ens panna.

Behöver jag säga att jag är lika trött och less som hon jag inledningsvis citerade?

Växthus premiär i Februari

img_2709

Den evinnerliga gråa dimma som dominerat vädret i flera veckor nu, skingrades och en klarblå himmel visade sig.

img_2484

Änligen tittade också solen fram och det var ingen blek vintersol som lyste.
I denna februarisol fanns det värme!
Värme i den grad att Kalle tyckte att det kunde vara dags att ta växthuset i besittning redan nu.

img_2707

img_2711

Äntligen kunde hundarna också vara ute annat än för bara kortare kissturer eller promenader.

img_2495

img_2492

img_2487

img_2490

Det var välgörande med lite sol.
Man märker vilken effekt vädret har på oss.
I gråvädret möter man aldrig någon här på landet då man promenerar med hundarna. Men så fort solen skiner så kommer folk på fötter!
Jag promenerade med Hanna och mötte inte bara folk som gick, utan även cyklister, ett par med barnvagn och två tjejer som red.

Men nu är det över för denna gång.
Det soliga och  klara vädret varade bara några dagar och nu är det gråväder igen.

Men efter att ha sett solen och känt värmen i den, så vet man att våren är på gång och det lyfter sinnet nu när det åter är grått och vått.
Och det första och allra bästa vårtecknet har jag redan sett.

Det är Kalle där i växthuset! 🙂

img_2712

I hetaste laget!

img_2698

När jag kom hem såg jag inte till Håkan någonstans, han brukar möta mig vid dörren annars. Kollade runt på hans favoritplatser, men nej.
Undvek att ropa på honom för jag ville se var han höll till.

Om jag ropar brukar han i regel genast svara, fast ibland inte.
Han kan ibland tycka att det är kul att jag letar och kan då sitta uppflugen på någon hylla utan att ge sig till känna, sitter bara tyst och följer roat mitt sökande.

Men jag har ett knep som han vid dylika tillfällen inte kan motstå!
Jag sjunger några modifierade strofer ur Owe Thörnqvists låt Loppan.
I min version till Håkan sjunger jag ”Vart tog den söta lilla kissen vägen? Ingen som vet, ingen som vet” och det kan han inte motstå, då kommer han rusande till mig och vill leka.
Siameser är outgrundliga! 🙂

Sedan föll blicken på vedspisen och där på hällen låg han.
Vi eldade i spisen i går kväll och ugnstermometern visade nu på närmare 100 grader och det är i hetaste laget.

img_2702

Han brukar vara skicklig i att avgöra när hällen har lagom liggtemperatur. Hoppar aldrig upp direkt på hällen utan närmar sig den från sidan.
Vet också att då det eldas i vedspisen är det bäst att hålla sig därifrån.

En vedspis har olika varma zoner. Genom lite modifiering/ingenjörskonst inuti spisen så håller våran spis värmen betydligt längre än andra likadana gör.
Men hällen håller inte värmen lika länge som ugnen gör.
Dock var hällen nog ändå i hetaste laget eftersom Håkan hade kilat in sig i hörnet där spjällvredet sitter, där är det svalast. Annars brukar han ligga utsträckt över spisen.

img_2701Såg att han befann sig i ett slags värmekoma och att han njöt av det.

img_2704Hans ögonlock var tunga av värmen…

Apropå kamphundar!

images

En gång vid en hundutställning blev vi granne på utställningområdets camping med två kvinnor som hade en Pitbull terrier.
På utställningsdagens morgon då vi satt och åt frukost utanför husbilen innan det var dags att bege sig till ringarna, kom den ene av kvinnorna fram till oss och ville prata med mig. Vi hade hälsat på varandra och pratat lite hund dagen innan då vi hade kommit till campingen.

Hon berättade att de nu på morgonen hade fått besked om sena domarändringar och fruktade nu att det skulle bli en kvinnlig domare i deras ring.
Hon hade även noterat att det stod en kvinnlig veterinär vid den obligatoriska veterinärkontrollen vid insläppsgrinden och detta hade gjort henne mycket bekymrad.

Om det var en manlig veterinär och domare så skötte sig deras hund exemplariskt och hade absolut ingenting emot att man undersökte dess kropp och tittade den i munnen. Men om det var en kvinnlig veterinär eller domare så kanske det var kört med utställningen för deras del redan här och nu.
Hunden hade en dålig upplevelse av kvinnlig veterinär och ville inte längre låta sig undersökas av en kvinna.

Deras fråga till mig var om jag ville ställa upp och undersöka hundens kropp och mun så som veterinärer och domare gör? Detta för att förhoppningsvis göra hunden avslappnad och trygg inför det kommande mötet med kvinnlig veterinär och domare. Det skulle betyda mycket för dom om jag ville ställa upp.

Jag funderade en stund och sedan sade jag, JA jag ställer upp!
”Gör det inte!” bad husse då jag berättade om vad som förestod.
”Du kommer att bli biten!”-

Egentligen vet jag inte om just jag var särskilt lämpad för uppgiften.
Jag har absolut inte för vana att titta främmande hundar i munnen, och skulle jag göra det så vore knappast en pitbull den första hund jag skulle vilja bända upp käkarna på för att studera dess tänder.
Men kanske var det bara jag som kunde förmås till det?

Matten hämtade sin Pitbull och ledde fram hunden till mig där jag likt en veterinär eller domare stod och väntade. Jag hälsade på hunden och gjorde sedan en undersökning. Kände igenom kroppen,  öppnade hennes käkar och tittade på tänder och mun. Hon uppförde sig exemplariskt och lät mig i lugn och ro titta och känna. Efter utställningen kom matten strålande fram till mig och var överlycklig. Mötet med både veterinär och domare hade gått bra!

Hundar är sociala och vänliga varelser av naturen. Om de får leva och växa upp i en sund flock där människor och djur uppför sig på ett vettigt sätt,  så förblir de också sociala och vänliga. Just för  att hunden är så social, mån om sin flock och vill vara tillsammans med oss människor kan den av människan tränas till i stort sett vad som helst som ligger inom ramen för deras fysiska och mentala förmåga. Det är människan som har skapat Kamphunden

I de fall jag läst om då kamphundar anfallit människor har det ofta rört sig om joggare eller springande barn som råkat illa ut. De angripande hundarna har sprungit ikapp, hoppat upp och bitit sig fast, oftast i ansiktet exempelvis kinden.
Det får mig att fundera på hur djupt och länge ett i grunden inlärt beteende egentligen kan sitta i hos hunden och hur mycket eller lite som krävs för att det ska poppa upp?

På medeltiden hade människor hundar framförallt Bulldoggar till att vakta boskap så kallade catchdogs. Deras uppgift var att se efter så att boskapen höll sig där de skulle och det gjorde hundarna genom att springa ikapp boskapen och bita sig fast i mulen på djuren. Något som får en att fundera…

Catchdogs används än idag på sina håll. De raser som används idag är raser som härstammar från den ursprungliga bulldoggen.

En annan av människor påkommen användning var Bull baiting.
En bulldog hetsades mot fastkedjade tjurar för att få dem att bita sig fast i tjuren.
Även grävlingar, björnar och andra djur band människor fast och hetsade hundarna på.

England har gjort sig känt för grymma hundkamper där hundar tvingas att slåss mot andra hundar, ibland till sista blodsdroppen.
Även i USA blev hundkamper med vadslagning utbrett. I samband därmed upptäcktes att om man blandade in lite terrier i bulldog så ökade chanserna att vinna. Man hade skapat en riktig kamphund!

0407burneddogs268_69806163

Man kan förbjuda hundraser som människor med onda avsikter mixtrat ihop, det är den enklaste biten. Men vad är det som hindrar att människor med liknande onda avsikter som sina föregångare börjar blanda nya hundcocktails? Alla hundar kan ju bitas!

En valp är så formbar.
Där vi andra lär valpen bithämning, köper somliga istället bitleksaker till sin valp och leker dragkamp med valpen om tygleksaken…
Se bara hur man tränar exempelvis Schäfer till polishundar med uppgift att leta fram, springa ikapp och bita sig fast i bovar.

polishundar3

På en blogg jag följde i många år berättade bloggskrivaren, en svensk man bosatt i Grekland. Om en kamphund med ruskigt utseende som han sett sitta kedjad vid ett betongfyllt oljefat i flera år. Han var satt att vakta infarten till en fastighet på detta vis. Han satt där dag och natt och rörelsefriheten begränsades av längden på kättingen. Skugga och skydd fick han söka bakom oljefatet.
Bloggskrivaren noterade då han passerade förbi med sin hund, att hunden inte verkade vara särskilt aggressiv trots sin uppgift som skräckinjagande vakthund.
En dag stod en bekant till mannen inte ut längre med att se hundens bedrövliga liv och bad ägaren att få köpa hunden av honom, vilket han naturligtvis fick eftersom hunden egentligen var en rätt kass vakthund.

Denna hund som hela sitt liv varit fjättrad vid ett betongfyllt oljefat och sett människor och djur passera förbi, utan att någonsin komma i kontakt med dom. Visade sig då han blev fri från kättingen och oljefatet och istället fick bli husdjur hos bloggskrivarens vän, älska allt levande!
Människor, barn, hundar, katter ja allt och alla, och att bara få vara tillsammans.
Som bunden hade han tydligen bara haft en dröm och det var att komma i kontakt med andra levande varelser.

Ovanstående visar att ibland lyckas inte ens människan förstöra det finaste hos hunden.

Vi blev attackerade av två lösspringande hundar!

img_2399

Det är alltför vanligt här på landet att folk har sina hundar lösa utan att ha någon form av inhägnad. Jag har tidigare skrivit om dels den stora lösgående Rottisen (Rottweilern) i sin trädgård och Schäfern i sin, som gjort att man tvekar eller avstår från att välja vägen förbi de fastigheterna. Både Schäfern och Rottisen är numera borta (flytt och naturlig avgång) och vi övriga bybor törs återigen gå den rundan utan att behöva vara rädda.

img_2400

Men folk skaffar nya hundar. Igår när Sofie och jag var ute och gick hörde vi plötsligt ett våldsamt skällande och ser två svarta hundar sätta fart från en gård som ligger ca 2-300 meter från vägen. De kommer farande tvärs över gärdena ursinnigt skällande. Det är helt öppet där vi går och de två hade fått syn på oss från sin gårdsplan.Jag tyckte att det såg ut att vara två ganska små hundar..
Deras skällande lät heller inte så mäktigt som våra stora hundars gör.

Det är absolut ingen idé att börja springa och försöka fly, man kan inte springa ifrån hundar vare sig de har korta eller långa ben.
Så vi ställde oss och väntade in dom.

img_2396

Jag antog att det kanske var två franska bulldoggar. Det är ju moderasen numera och i byn finns ett par sådana.
Men då de var närmre såg jag att kropparna visserligen var åt det hållet men att de inte var tillplattade i ansiktet utan hade breda kraftiga nosar och skallar.
Alltså någon typ av AMSTAFF eller blandning därav.
Kamphundar med andra ord.

Amstaff eller American staffordshire terrier som den egentligen heter
är förbjuden i flera länder, bland annat Danmark, Norge och Tyskland.
I Frankrike måste sådana hundar bära munkorg på offentliga platser.
I Sverige är det dock fritt fram att ha dom som pets och att avla på dom.

Inga hundägare syntes till trots att hundarnas skall borde fått ägaren att reagera.

På några sekunder hinner man i ett trängt läge tänka många saker.
Kamphundar är en gång i tiden framavlade för just kamp hundslagsmål att slåss till sista blodsdroppen och inte ge upp. I de fall där hundar oprovocerat attackerat människor bitit sig fast och fått bändas loss har det oftast rört sig om just kamphundar.

Sofie och jag höll oss till en början lugnt avvaktande, men då de kom rusande utan att som normala hundar sakta in för att hälsa utan bara rusade på fram till oss i ursinnig fart och gjorde utfall så blev vi förbannade.

Sofies tondörstämma fick den ene att bli så rädd att han föll omkull där på vägen då han hoppade undan, och jag skrek åt den andre och stampade i marken.
Som tur var blev dom rädda för oss och tog distans.

Då vi markerade att vi lugnt tänker gå vidare och började röra oss framåt (med klapprande hjärta) stod dom först stilla och betraktade oss,  men gjorde sedan helt om och stack tillbaks till hästgården de kom ifrån. Det var det hela.

Men det kunde ha slutat illa!
Tänk om det hade varit barn som var ute med hund och som försökt fly?
Om man springer och försöker fly så bara triggar det hundar och de kommer att sätta efter än värre. Jag hade släppt lös Sofie om det hade krävts och hon kan lätt springa ifrån vilken hund som helst.
Men kanske hade hon inte valt det alternativet? Både de två och Sofie kunde ha blivit allvarligt skadade, liksom jag förstås.

När vi på tillbakavägen kom förbi den gården igen, såg vi en bil köra in på gården och vidare in i en carport. De två svarta hundarna rusade dit för att välkomna sin husse eller matte. Alltså hade det inte funnits någon hemma där tidigare. De tror säkert inte att deras hundar lämnat sin gårdsplan eftersom de är där när dom kommer hem.

Nu kan man tycka att jag genast borde traska dit och prata med hundägaren.
Men det är känsligt att gå och ha synpunkter på andras hundhållning och man ska nog inte vara så snar att döma. I detta läge måste man utgå ifrån att det här var en engångshändelse till följd av olyckliga omständigheter, att hundarna helt enkelt hade smitit ut/rymt  och att det inte kommer att hända igen. Det har ju faktiskt aldrig hänt tidigare, trots att jag har hört att de har hundar där och att jag dagligen går förbi just där vi gick idag.

Vi stannade till vid platsen där mötet ägde rum. Sofie sniffade minutiöst igenom alla spår och vi stod och tittade mot gården en stund och sedan gick vi hem.

img_2398

img_2397

Gråvädersdagar med hundar och katter..

img_2446

Gråvädret står sig. 
Februari börjar som Januari slutade.. i ett gråvitt dis.
Istället för den milsvida utsikt vi brukar ha här, ser vi nu en gråvit vägg av dis.

img_2448

Fastän det inte är lätt att överhuvudtaget komma iväg med bara en hund åt gången på promenad (för alla vill med) så försöker jag att då och då att gå med hundarna var för sig. Från den stund man stänger dörren och går, börjar de andra vänta på att man kommer tillbaka. Då jag innan vi lämnar gårdsplanen vänder mig om,  ser jag två hundhuvuden i fönstret!
När vi kommer tillbaka möts vi av översvallande hälsningar fastän vi bara har varit borta högst en timme.

img_2512

img_2504

Kalle kom också in..

img_2436

img_2438

img_2439

img_2440

img_2441

När man har djur blir man sannerligen bortskämd med att få uppleva återseendets glädje och att alltid känna sig efterlängtad och varmt välkomnad! 🙂

Det grådaskiga vädret lockar inte riktigt till uteaktiviteter trots att det är hygglig temperatur ute. Istället tänkte jag sy lite hundkläder.
Jag har i princip bara hunnit sy ett enda plagg åt Hanna hittills
Hade kvar en liten bit av tyget jag tidigare sytt tröjor av till Siri och hennes mamma Bella. Så innan vi reste till Tyskland i höstas sydde jag en tröja av det tyget till Hanna.

img_0795

Jag sydde ju mycket kläder till Siri och de plagg jag har sparat har passat Hanna.
Det har bidragit till att inte mycket har blivit sytt.

Hanna är inte alls lika foglig som Klara och Siri då det kommer till provning.
Klara och även Siri kunde stå blick stilla med knappnålar i plagget som skulle provas. Men det går inte alls med Hanna, allt måste tråcklas innan det provas.

Tog därför ner lite tyg och knappar till köket eftersom jag skulle sy för hand.
Där kunde jag prova plagget bit för bit och tråckla fast samtidigt som jag har uppsikt över Hanna och Håkan tänkte jag.

Bara kragbiten återstod att prova in då Hannas tålamod var över.

img_2470

img_2463

img_2466

img_2464

Hanna stack iväg till Klara med den löst tråcklade kragen hängandes…

img_2461-kopia

Medans jag hämtar tillbaks Hanna har Håkan fattat intresse för knapparna jag ska ha till kragen

img_2478

img_2479

img_2480

img_2481

Som tur var hann jag tillbaks innan Håkan hunnit pilla ner knappar på golvet.
För allt som åker ner på golvet tar Hanna i mun.

img_2476

Inte alla katter vill leka med hundar..

img_2427

Här sitter Kalle i godan ro och spanar.

Hanna är också ute. (utan kläder för ovanlighetens skull)

img_2424

Det är lite råkallt ute i den eviga dimman och Hanna är ute på en snabbkiss.  Som ett kvicksilver är hon, speciellt då hon är ute
utan kläder.

img_2428Kalle ser att Hanna kommer farande som ett jehu och tänker fly…

Kalle har från första början sagt ifrån om att han inte är intresserad av lek och stoj med Hanna.

img_2429Men Hanna är glad och glömsk. HEJ KOMPIS LEK MED MIG!

img_2430Nu var det dags för Kalle att påminna Hanna om att inte alla katter vill leka med hundar…

img_2431 Oj oj oj,  jag glömde att Kalle inte alls är som siamesen Håkan…

Med Afghanhund i dis och dimma …

img_2401

Ett gråvitt dis ligger som ett lock över  oss, det har det gjort ett bra tag nu.
Men så igår kom det lite vind och blåste bort allt det gråa.

Genast steg humöret och jag beslöt att gå en långpromenad med Sofie.
Äntligen skulle vi slippa overall och tasstvätt efter en promenad!

Det kändes lite som vår i luften igår kanske främst för att fåglarna börjat kvittra och sjunga små trudelutter.
Är det Talgoxen tro som är så tidig med att börja sjunga?

img_2191

img_2193

Vi hann dock inte gå många meter på landsvägen förrän vi fick vända och gå hem igen. Jag blev tvungen att ta på Sofie overall och mig själv en mössa med öronlappar, för det var bara vägen som var torr visade det sig. Vägkanterna var fortfarande våta och riktigt skitiga efter allt sandande och saltande.
Dessutom ven den kalla vinden rätt i örat på mig.

img_2388

Beslöt att ta med Hanna också, för Sofie och Hanna går bra ihop i koppel och långpromenaden får vi ta en annan dag. (jag går inte så långa promenader med Hanna ännu)
Tog på också Hanna en vindtät overall för den kalla vindens skull.

img_1784

Bara en sådan sak att äntligen slippa den gråa dimman gör ju att man måste ut om det så skulle blåsa storm. Det har varit så otroligt grått och vått så länge nu….

Men underbart är kort. Idag var diset och dimman redan tillbaks!

Nu var det i allafall fruset så nu slapp Sofie ha overall på sig och vi gick långpromenaden. Jag lät henne går ner i dikena och uträtta sina behov som hon gärna vill.

img_2390

Endast i undantagsfall gör hon sina behov mera offentligt och synligt.
Men det händer!

En gång hade det ordnats ”Ank race” i byn. Små gula plastankor i hundratal släpptes ner i ån och först framme vid nästa bro vann.
Alla var samlade och väntade på starten då jag och Sofie passerade.
Just där och då inför alla församlade sätter sig Sofie och börjar bajsa..
Tala om entré!

En annan gång var det höstmarknad i stan och gubbar med gamla motorcyklar hade ställt upp dom på det gamla kullerstenstorget och stod och beundrade sina glänsande maskiner när jag och Sofie passerade..
Precis mitt framför alla fina motorcyklar sätter sig Sofie och börjar bajsa och när hon väl bestämt sig och börjat så går det inte att rubba henne!

Här är hon igång i det ökenlika landskapet kring Zaragoza och Madrid i somras…

img_0136

Slikt hör hundlivet till, mig gör det ingenting.
Det är ju bara att plocka upp och så är den saken ur världen!

Nu på långpromenaden i dimman och diset mötte vi bara tränings freakarna som inget väder stoppar.
Men i övrigt var det bara vi, Sofie och jag som var ute och gick.

img_2402

img_2403

img_2406

Liten blir större..

img_5913Hundvalpar ser rätt lika ut när de är små, Inte mycket avslöjar för ett otränat öga att de här små knubbiga krabaterna kommer att bli smäckra vinthundar.Hanna är den ljusaste, nästan vita valpen längst till vänster!

Några veckor senare …

img_7045Hanna har en mycket ljus pälsfärg, i visst ljus ser hon nästan vit ut! Men det är hon inte, hon är närmast cremé Isabell i pälsfärg.

Tiden går och nu har vi redan firat Hannas 0,5 (1/2) års dag!

img_2332

Jag gjorde en lite ”flickig” gräddtårta passande en tjej! 🙂

img_2173

Observera svansen vid tårtan!
Här hos oss törs man inte lämna en tårta obevakad många ögonblick. Alla älskar tårta!

Siamesen brukar kunna klura ut hur det mesta öppnas, men denna gick han bet på. 

img_2167

img_2168

img_2170

img_2171

Hanna har vuxit om Håkan, men i lek är dom fortfarande jämnbördiga. Genom leken har de kommit att känna varandras gränser och vet precis hur tuffa dom kan vara utan att skada.

Katter brukar för det mesta tycka att hundvalpar är rätt jobbiga, men inte Håkan. Han är alltid redo för lite bus med Hanna!

img_2343

img_2342

img_2341

img_2346

Hanna är också fäst vid Sofie, Klara och Kalle och vice versa.
Men dom är mera som tant Sofie, tant Klara och farbror Kalle för Hanna.

img_0551

Men Håkan är ingen farbror, han är kompis!
Säkert har det lite med storlek att göra men framförallt energinivån.
Hanna verkar tycka att Håkan är en valp liksom hon, en broder.

img_2325

Hanna är större nu, men fortfarande ryms siamesen och hon i samma korg!

img_1155

Julen är en underbar pseudovärld

img_2124-kopiaKatten Kalle i  julkorgen.. ja då är det jul på riktigt!

Äntligen är det Jul igen!

Julafton är nog den bästa dagen på hela året tycker jag. 
Hundarna är nytvättade och fina, det är rent överallt och doftar så gott av JUL i hela huset.
Från Glittret och pyntet hörs ett stilla frasande när det rör sig i luftdraget från elementet eller då en hund eller katt kutar förbi. 
Det är fint!

img_2026

img_2028

img_1953

img_2096

img_2004

img_2060

img_2040
Men det bästa är ändå den välvilja som genomsyrar de flesta av oss i Juletid.
Vi skickar vackra kort till varandra och önskar varandra allt gott.

img_2141

img_2156

Det kommer Hälsningar som färdats långt,
ibland över Oceaner för att komma till vårt julpyntade hus!


img_2166

Eller som denna hälsning från Tyskland.
Från Klaras uppfödare och mor + syster och bror.
Se så lika Klara hennes syskon är!

weihnacht-2016Fast allra mest lik Klara är hennes vackra mamma Altai
till vänster i bild. 

Ibland skrattar man så att man viker sig dubbel över vissa vänners fantasirikedom! 😀
img_2153

Alla är glada och uppspelta, de små leker!
img_2024

img_2025

Slumrar lite tillsammans mellan varven…

img_2135

img_2134

Fortsätter sedan att leka..

till sena natten..

img_2039

img_2038

Kalle markerar att det är dags att varva ner då han med säkra steg styr mot den röda julkorgen. 

img_2108

img_2109

img_2110

img_2128

img_2129

img_2124-kopia

img_2051-kopia

img_2050

img_2098

Visst lever vi under julen i ett slags pseudovärld.
Ett par dagar om året då allting är så där himla bra som det annars sällan är.
Kan man då annat än älska Julen?

Jag önskar dig som läser en Himla GOD JUL! 🙂

img_2186-kopia