So long Marianne

img_0964

Håller på och rensar ut gamla böcker från bokhyllan och lyssnar på Leonard Cohen. Får boken Vem är Nora Prentiss? i min hand och tänker att så många poeter har gått ur tiden i år helt nyligen.
Nu senast den 12 november Jacques Werup där på Österlen eller om det var i Malmö han avled? Österlen var i alla fall hans hemvist på jorden.

I Los Angeles dog Leonard Cohen den 7 november. En stor poet också han och dessutom med en fantastisk röst. Hör honom sjunga So long Marianne och tänker att han är borta men hans röst finns kvar. Det är konstigt egentligen…

Sedan vill jag höra honom sjunga om Suzanne.. Minns när jag ville att en av våra hundar skulle heta Suzanne men det skulle vara Suzanne så som som Leonard Cohen sjunger det.. och det är ju omöjligt.

Susann på svenska är ju inte alls samma sak.

Jag kommer att sakna hans röst.
Det finns alldeles för få riktigt manliga röster nu, speciellt här i Sverige.
Många män här låter rentav lite fjolligt tycker jag och jag gillar det inte alls.
Det sägs att det kan bero på P-pillren. Allt östrogen som spolas ut i grundvattnet ja hela Östersjön då vi kvinnor kissar och som svenska män i ett senare skede får i sig via vattnet de dricker och maten de äter.
Att det kan vara det som gör att svenska män blir alltmer feminina.

Jag vill att män ska låta som män.
Vissa svenska manliga artister har blivit stora här genom sin lite gulliga framtoning och röst. Det går inte alls hem hos mig och ibland rentav ryser jag när det låter riktigt fjolligt.
Jag talar här nu inte om tonårsidoler utan vuxna mogna män..

Jag ryser också när Cohen sjunger men det är en helt annan sorts rysningar..

Lyssnar på Cohens CD Essential. Hundarna och katterna lyssnar också…
Tror att de gillar Cohen precis som jag för det är väldigt rofyllt här just nu…

img_0996

Raska fötter springa tripp, tripp, tripp

img_1050

Det är åtta små tassar som trippar.
Fyra Siames tassar och fyra Italiensk vinthund tassar.

Så annorlunda livet blev när vi nu åter har en Italiensk vinthund i huset!
Jag känner så väl igen ljudet men hade nästan glömt…

img_1014

img_1015

De stora hundarna trippar ju inte omkring och Håkan går vanligtvis så tyst.

img_1052
Men nu.. Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Blir det tyst måste jag gå och kolla vad som händer för det hörs brak och kvävda skrik.. Saker åker i golvet.
Alltså är det bra om det hörs trippande!

Sofie försöker nog hjälpa till så gott hon kan med att hålla ett öga på de två,
men hon har ju inte ögon i nacken!

img_1046

img_1047

img_1044-kopia

img_1043-kopia

img_1048

Tänk att dom är så lika Italiensk Vinthund och Siames. Lika vakna, nyfikna och energiska. Vad man än gör så har man en liten publik som intresserat undrar  vad man håller på med. Fyra ögon två Italiensk vinthund och två Siames.

Fick en ide om att byta ut några klinkerplattor i köket.
Hittade lite ljusa plattor i källaren som jag hade glömt att vi har, och fick då idén att göra det lite glatt i köket. En idé jag strax fick ångra!

För det visade sig vara mycket svårt att få loss dom gamla, de satt fast stenhårt.
Plattorna kommer från Höganäs och är i riktigt hårt stenmaterial.
(samma som de gamla Höganäs krukorna)

Fick ta till stämjärn och hammare och då gick dom sönder.😦

img_1181

Hela tiden då jag kämpade med detta hade jag både Håkan och Hanna bara ca 15 cm ifrån mig som med intresse följde min kamp med plattorna.
De nosade på de upp och nedvända gamla klinkerplattorna och fog som jag filat bort.Hanna ville gärna smaka lite på fogsmulet och konstigt nog också Håkan…
Blev tvungen att hela tiden sopa upp vad jag fick loss och kasta i en hink, var på båda stod på huvudet i hinken!

Fick till slut försöka freda området med diverse hinder.

img_1185-kopia-2Som inte alls höll dom därifrån tvärtom!

img_1186Monterade till slut upp kompostgaller och tänkte att nu kan dom inte..

Men det tog inte lång tid så…

img_1191Det förbjudna är tydligen helt oemotståndligt!

Det hela tar lång tid, särskilt som jag har de två att hålla koll på.
Hela tiden försökte någon av dom komma och sätta sig på min rygg eller mina knän då tillfälle gavs. Jag hade fullt sjå med att mota bort dom..
När de sedan för en stund försvann, så hördes det där trippandet tripp, tripp… Blev det tyst måste jag avbryta, resa mig och gå och se efter..

Det blir inte mycket progress i arbetet som det nu är…

Påklädda hundar!

img_1209

Inte för att det är speciellt kallt ute, gott om plusgrader är det.
Men jag ser många påklädda hundar när vi är ute och går.

De flesta hundar har en alldeles utmärkt dubbel-lagig päls med grova täckhår/stickelhår som förhindrar att underullen blir blöt och en tjock och tät underull som håller hunden varm. Men jag ser att även hundar med sådan päls har fått på sig kläder nu, förmodligen för att inte bli så smutsiga.
Eller kan det kanske vara.. bara för att det är snyggt?

Tror att många tycker att det är rätt roligt att klä på hunden ett snyggt täcke  eller kanske ska man säga rock, som en äldre man en gång uttryckte det.🙂

Fast inte är det lätt att hitta snygga hundkläder annat än till miniatyrhundar.
De flesta hundplagg till normalstora hundar är svarta, grå eller bruna.
Jag vill helst se att hundarna lyser i glada färger med gott om reflexer
speciellt nu i höst/vintermörkret. Det är även en säkerhetsfråga!
Mörka hundar i mörka plagg är inte bra.

Men en vit hund som Klara är så otroligt snygg i svart  så det får gå an
speciellt i dagsljus!

img_1210

Klara har så tunn mjuk och kort päls att hon lätt fryser. Detsamma gäller Hanna som knappt har någon päls att tala om, bara ett enkelt lager mycket kort päls och absolut ingen värmande ull. En tjock duntäckjacka i chockrosa är därför perfekt till en frysande Italienare tycker jag!

img_1207-kopia

img_1205

Sofie har inga grova glatta hår som skyddar mot väta, men gott om mjuk värmande ull. Hon fryser inte så lätt, men kan bli blöt om det regnar.
Så ibland har hon regncape…

IMG_1632

Om det är väldigt slaskigt eller vi är i skogen, så kan hon ha overall som förhindrar att hon blir smutsig och att allsköns barr och kvistar fastnar i den långa mjuka pälsen


SAM_9142

Bara om det är mycket kallt eller snöar behöver hon ett varmt täcke.
Men inte nu!
Det är väldigt fint väder nu för att vara i slutet på November.
Plus 7 grader och till och med en glimt sol då och då.🙂

img_1193

img_1195

Den egensinniga Afghan hunden

img_6110

Egentligen är hon en stor innekatt.
Helst vill hon vara inne i huset. När hon är ute har hon en längtan.
Det är att få komma in.

Fick hon bestämma skulle hon bara gå ut ett par gånger om dagen för att uträtta sina behov, i övrigt vill hon vara inne.
Ligga på sofforna, gå runt lite i huset och kolla vad alla gör, sitta och se ut från fönstret och kanske tugga lite på sina tuggben och tigga godbitar i köket.
Precis det som innekatter brukar göra!

img_7400

img_7402

img_7398

img_7403

Följa med på promenader vill hon gärna, det älskar hon!
Men inte att springa vid cykeln. Det brukar gå bra ändå när vi väl lyckats komma iväg. Men det är det som är kruxet, hon vill inte!

Med hennes fina långa steg får man intrycket att hon nästan flyter vid cykeln! Hon är disciplinerad och duktig, hittar inte på dumheter eller krumbuktar sig. Det ser heller inte alls ut att vara särskilt ansträngande för henne. Vi ger oss aldrig iväg med cykel vid starkt solsken eller hetta, bara då det är svalt och skönt att cykla och vi håller inget högt tempo.
Kanske tänker hon att det är farligt att cykla?

En gång cyklade jag omkull och hon blev rädd att jag skadat mig.
https://catdogs.wordpress.com/2011/02/24/afghanhund-kan-beharska-sin-jaktinstinkt/
Kanske tänker hon att det kan hända igen?

Hon tycker inte om att man utsätter sig, eller någon i familjen för fara.
Hon litar i motsats till andra hundar i första hand till sitt eget omdöme.
Det är den stora skillnaden mellan Afghanhunden och andra hundar, självständigheten. Hon bedömer själv faror.

Trots att det har varit så varmt och fint i sommar har vi exempelvis inte åkt till hundbadstranden. Sofie är övertygad om att det är farligt att simma ut i vatten, alltså inte bara för egen del utan också för Klara och oss.
Hon protesterar högljutt då någon av oss tänker gå i. Hon ylar och klagar tills vi kommer tillbaka. Det är hemskt att se hur orolig hon blir!

IMG_1871

IMG_1870

I sina ursprungsländer hade Afghanhundar en vaktande och delvis boskapsvallande uppgift. Afghanflocken höll sig i utkanten av bosättningen och höll utkik ifall någon fara hotade och varnade då genast.

För att rätt förstå en hund måste man känna till dess historik.
Hon handlar i enlighet med sitt nedärvda beteende när hon tar ansvar och vill valla oss bort från vattnet eller skäller på inkräktare. Ibland, speciellt när vi har haft valp har hon varnat oss för att låta valpen hälsa på en hund som hon bedömt som opålitlig.

Tusentals år i orienten kan inte raderas av hundra år i västerländsk livsföring.
Det måste man som Afghanhundsägare respektera.

Bara ett tunt lager snö…

img_0999Ringblommorna lyste så fint i novembermörkret dagen innan snön kom..

img_1003och solrosorna…

img_1104Sedan kom det lite snö.. 

img_1103Bara ett tunt lager..

och nu….

img_1180

img_1101Nu lär väl även de tappraste buskarna som glatt oss med sin grönska så här långt in i november tappa sina blad ..

img_1102 Snö är faktiskt inte så himla kul!

img_1113Håkan ser på Klara som springer och leker där i snön.

Klara är så otroligt glad i snö!

img_1165

Själv kan Håkan minsann hålla sig för skratt.
Siameser är inte gjorda för snö!

img_1114

img_1115Kom matte nu går vi in!

Det kom lite snö…

img_1024

img_1020-kopia

img_1021-kopia

img_1022

img_1033

img_1025

img_1059

img_1056

img_1057

img_1063

img_1064

img_1083

img_1071

img_1072

Resan till Prora del, 5

img_0773

När jag tog mig ut på däck var det för mörkt för att se havet. Men såg att det satt rätt många där ute som försett sig med spypåsar och nu satt på plaststolar och kräktes i sina påsar.

Även inne i båten kräktes det här och var och personalen hade hade fullt upp med att gå runt och ta bort det med en slags våtdammsugare och svabba rent.

Det var nu rejäl sjögång, värre än den som varit på hitresan!
Så länge man satt ner var det okej, men det var mycket svårt att gå på rak kurs. Hanna verkade inte besväras alls och somnade strax insvept i sin lilla filt. Jag kunde bara hoppas att djuren därnere i husbilen mådde lika bra som Hanna.

img_0729

Dom har åkt och vistats så mycket i husbilen vid det här laget, att den har blivit en trygg lya där dom kopplar av och trivs.

img_0781

img_0778Observera den lilla upphöjningen i filten mellan Sofie och Hanna!  Det är Håkan som ligger där under filten!🙂

I bilkön till färjan såg jag flera hundar som skulle med färjan, men som nu inte syntes till uppe i båten. Förstod att dom i likhet med våra hundar hade fått stanna i bilarna nere på bildäck. Fattade därmed att vi nog var rätt många hundägare som nu kände oss bra oroade för våra hundar när sjögången var såpass kraftig. Hundarna som jag såg uppe i båten verkade dock konstigt nog inte alls må så dåligt som många människor gjorde.

”-På hitresan var det några som hade nästan som en hel kennel med sig, så många hundar hade dom!” sade nu kvinnan vi delade soffa med.
”-Dom skällde och hade sig!” Hennes ansiktsuttryck visade  tydligt att det sannerligen inte var något som hon hade uppskattat. ”-Eran hund är väldigt snäll och tyst!”
-Vi har faktiskt också nästan en hel kennel med oss, och därtill en katt nere i bilen, svarade jag.

img_0770

img_0769

img_0767

Det där med att vi också har katt blev upptakten till ett givande samtal som kom att lite skingra dom oroliga tankarna på djuren där nere på bildäck och fick timmarna att kännas mindre långa.

Då resan närmade sig sitt slut och vi samlade ihop våra saker och jag tog Hanna i famn för att gå ner till bilen, kom en man fram och hälsade på Hanna och uttryckte beundran över hur lugn Hanna hade varit under sjöresan och hur söt och fin hon var. Det är märkligt egentligen? Men det är oftast män som kommer och vill hälsa och är särskilt svaga för Italienarnas charm.
Man skulle kunna tro att Italienare främst appellerar till kvinnor, med tanke på att dom är så små och till synes bräckliga oftast har kläder på sig och därför kanske för tankarna till små barn. Men det är alltså tvärtom!🙂

Väl nere i husbilen kunde vi lättat konstatera att det rådde lugn och ro.
Fanns heller inga spyor denna gång, eftersom vi inte hade gett mat åt djuren
innan färd. Timmen var sen då vi åter hade fast mark under hjulen eftersom färden tagit längre tid i sjögången (kursändring?)
Vi rastade hundarna och njöt av att åter vara samlade alla tillsammans.

Nu var det fritt fram att äta och alla var hungriga så vi dukade upp till nattamat. Medans vi knaprade på tyska läckerheter som vi handlat med oss, pratade vi om denna korta men omskakande resa. Hur outsägligt skönt det var att detta med färjan äntligen var över, och hur vi skulle göra i fortsättningen för att slippa uppleva något liknande. Vi somnade som vi låg och pratade..
Det är en av fördelarna med att ha en riktigt stor U-soffa bak i husbilen!
Man kan slumra in bara sådär, lutad mot en stor kudde med en filt över benen och alla sina djur liggande på och kring sig…🙂

Resan till Prora, del 4

img_0793

Den hårda nordostliga vinden höll i sig dagarna i Tyskland och emellanåt kom också kraftiga regnskurar. Det var oroande med tanke på den kommande hemfärden. Det var ju omöjligt att inte tänka på den…
På natten hörde man hur regnet smattrade mot husbilstaket och hur träden vajade i vinden…

img_0792

Hur skulle vi göra om inte vädret stabiliserades? Fanns det några alternativ?
Nu förbannade vi detta med att boka tidigt.
I regel vill vi inte göra det just med tanke på att man aldrig kan veta hur vädret kommer att bli. Men denna gång hade vi inte kunnat motstå ett erbjudande från Stena line att boka tidigt och åka riktigt billigt. Det ångrade vi nu.

img_0791

Vi har ett brobizz och funderade på om vi kunde välja den vägen istället?
Och bara strunta i den bokade…
Men det alternativet skulle inte befria oss helt från färja och skulle innebära många fler vägmil och tid som vi inte hade.

Bestämde att oss för åka till färjeläget och se hur det verkade.
Det verkade inte alls bra!

Det blåste exakt likadant som när vi kom.
Vi kom överens om att denna gång ta med alla djuren upp i färjan och jag började packa ihop utrustning som vi därför skulle behöva ha med oss.

img_0794

img_0795

Håkan måste vara i en transportväska, han skulle inte gilla att sitta i den i fyra timmar, men vad gör man? Dom stora hundarna skulle komma att behöva något mjukt att ligga på och  husse och jag kunde heller inte räkna med att få någon sittplats eftersom det är först till kvarn som gäller, och bara det att ta sig upp i färjan med alla djuren och prylarna kommer att ta tid. Bäst därför att utgå ifrån att vi blir tvungna att sitta på golvet tillsammans med hundarna.
Alltså behövde även vi ha något mjukt att sitta på.
Vidare skulle vi ha med oss något att läsa, tuggben åt hundarna att förströ sig med, vatten att dricka och hushållspapper ifall någon blev sjösjuk.
Det blev ett redigt lass att släpa på.

Det här kommer inte att bli bra alls! Menade nu husse.
Håkan kommer att skrika där i transportväskan i fyra timmar, folk och andra hundar blir tokiga på oss. Klara och Sofie har det inte alls bekvämt och vi kan bara inte släpa med oss hur mycket som helst. Han menade vidare att färjan knappast skulle avgå om man inte bedömde det som säkert och han förmodade att de nog skulle justera kursen för att ta sjön på bästa sätt, precis som vi själva gjorde då vi seglade. Den hårda vinden lär kan ju knappast heller vara någon överraskning för Stena Line nu längre, eftersom det blåst likadant sedan vi kom. Alltså vore det bäst ändå att låta djuren vara kvar i husbilen,
men inte ge mat innan.

Jag kunde hålla med om att Håkan nog varken skulle trivas i väskan eller folkvimlet. Jag har märkt då vi har gäster att Håkan är ganska folkskygg och helst håller sig undan. På det viset är han helt olik våra tidigare siameser.
Bruno exempelvis kunde man ha i sele och gå omkring med på axeln i folkvimmel, han var helt cool bland människor!
Det är OK för Håkan att folk står utanför husbilen och tittar på honom när han ligger på instrumentpanelen. Där i husbilen bakom glas vet han att han är oåtkomlig och känner sig trygg.

Sofie och Klara har ju varit med uppe i färjan förut och varit måttligt förtjusta i att behöva ligga på hårda golv det vet vi. Sofie tar dessutom alltid då vi har valp eller katt med oss rollen som vall och vakthund och försvarar och skyddar dom små genom att varna andra hundar från att komma nära.

Kanske skulle jag bara skapa oro hos djuren och göra saken än värre genom att ta med dom upp i båten? Jag lät mig motvilligt övertygas.. fast jag visste att om något hände skulle jag aldrig förlåta mig själv.

På återresan satt vi på exakt samma platser som vi suttit på under ditresan.
Det satt redan en kvinna på den soffan och då vi frågade om det var ledigt bredvid henne sade hon motvilligt ja då hon såg hunden. Hon och hennes man var rena kattmänniskor förstod vi senare, och hundar gillade dom inte.
Men Hanna är så liten, bara en valp…

Såg att folk ställde sig kö till buffématsalen, tydligen obekymrade om att det kommer att gunga rejält.
Något som dom flesta fick anledning att ångra längre fram…

Resan till Prora, del 3

img_0316-kopia-3

När det återstod en knapp halvtimme av färjeturen så fick vi äntligen gå ner till bilarna. Det var helt lugnt i husbilen, alla låg och sov på sina favoritplatser.
Fast Håkan vars favoritplatser brukar vara förar eller passagerarsätet i fram då vi lämnar bilen och det blir ledigt där…

img_0321-kopia-2

img_9968

img_9971

Låg nu hos hundarna istället!
Att han hade legat på framsätena tidigare blev vi strax varse, för på förarsätet låg en redig kattspya. Frukosten hade kommit i retur precis som jag hade misstänkt.
Spyan gick dock lätt att ta bort och tvätta. En handduk på det blöta stället att sitta på och så var det bara att köra.

img_0732

Seebad Prora är ett av naziregimens planerade gigantiska semesteranläggningar. Byggd i betong mellan åren 1936-39. Själva byggnaden är 4,5 kilometer lång avbruten i mitten för en stor festplats, 6 våningar hög, innehåller 10.000 rum, varje rum med havsutsikt.  Anläggningen ligger bara 150 meter från stranden och har ett fantastiskt läge. Omöjligt att ta en bild på en så stor anläggning för den är verkligen gigantisk! Men ni kan ju föreställa er eller googla!

Den hann aldrig bli riktigt färdig, men har stått där sedan dess. Ofattbart egentligen att en sådan enorm byggnad med ett så attraktivt läge aldrig färdigställts och tagits i bruk? Visst förstår man att den historiska bakgrunden spökar, men vi kör ju glatt på autobahn med våra bilar och även den var ju ett projekt av samma upphovsmän.

En svensk på färjan som varit i Prora och sett anläggningen för några decennier sedan berättade om hur det såg ut då, och hade ett förslag på vad det kunde användas till nu. Han menade att man kunde färdigställa den och fylla på med flyktingar. Allt som allt kan den rymma uppemot 40.000 flyktingar.
Det blev alldeles tyst bland oss åhörare när han sagt det.

Det är precis sådant resonemang som har gjort att vi nu har ett samhälle i Sverige med slumområden där bilar brinner, bomber briserar, folk blir skjutna och som ambulans och polis knappt vågar åka till. Å ena sidan vill man verka snäll och hjälpa och välkomna alla. För att sedan fösa ihop alla på ett och samma ställe, helst långt bort från våra vanliga liv. Skenheligt är vad det är.

Den här mannen kluckade förtjust över sin idé. Ett slags senkommen hämnd på nazisterna. Men är man då egentligen så mycket bättre än dom som ursprungligen planerade att bygga Prora frågar jag mig?

Nåväl, strax var vi där i Prora och jag fick äntligen se anläggningen.
Får väl säga att jag nog blev lite besviken och tänkte att vi borde kommit hit lite tidigare, när det fortfarande var orört. Nu pågick det ett intensivt renoveringsarbete.  Man hade bland annat rivit ut så gott som samtliga fönster och inte mycket var orört längre.

img_0740

img_0739

img_0758

img_0753

Man hade tidigare försökt spränga bort en del av byggnaden, men betongen hade visat sig vara av en sådan kvalité att den hade varit mycket svår att spränga. Men därmed hade man lyckats göra en del av byggnaden till ruin.

Nu påminde det hela om en stor byggarbetsplats. Allt var inhägnat och avgränsat så det gick inte att komma särskilt nära. En del av byggnaden har redan förvandlats till lyxlägenheter och resten kommer att bli.

img_0742

img_0741

img_0744

img_0747

img_0746

img_0745

Skulle tro att det kan vara en bra investering att köpa en lägenhet här nu, kommer nog att bli en mycket attraktiv anläggning när den blir klar.

Någon gigantisk flyktingförläggning kommer det hur som helst inte att bli.

img_0766

Resan till Prora, del 2

img_0152-kopia

Ungefär halvvägs till Tyskland kom ett väderomslag och det började gunga rejält. Himlen var nu blygrå det rådde krafig nordostlig vind och det skummade från vågorna. Folk började må rätt dåligt.

Själva har vi seglat mycket och besväras inte nämnvärt av sjögång. Men vi blev oroliga för djuren där i husbilen. Var dom sjösjuka? eller kanske rädda?
Bildäck är låst under färd, men man får gå ner till bildäck och se till sina djur om man säger till i receptionen. Vi brukar göra det några gånger under färd och nu ville vi absolut göra det och eventuellt också ta upp djuren i båten ifall det gungade mycket där nere.

Men det gick inte för sig fick vi veta, inte nu.
För det ansågs vara alldeles för farligt att gå ner.
När det är lugnt och fint och knappt någon sjögång och djuren sover lugnt därnere, då får man! Men inte nu, fastän det är precis i sådana här lägen som det verkligen finns anledning att gå ner. Då blev man ju riktigt riktigt orolig!
Många hade liksom det tyska paret intill oss, lämnat en av sina hundar kvar i bilen. Detta var nu ett läge som ingen av oss informerats om i förväg.
Bara att man har rätt att gå ner under färd och se till så att djuren har det bra.

Hanna mådde hur bra som helst, tuggade på sitt tuggben och sov mest. Hon har inte visat minsta tendens till varken åk eller sjösjuka. (den förra resan innefattade ju också några färjeturer!)

img_0727-kopia-2

Någon åk eller sjösjuka har inte heller Sofie eller Klara som redan är vana resenärer visat tidigare. Men så har vi heller aldrig varit ombord på en färja i kraftig sjögång förut!

Mest orolig var jag för Håkan!
Inte för att han heller har visat någon åksjuka tidigare. (en förutsättning för att kunna ha med djur på resa) Men i motsats till hundarna hade han fått en rejäl frukost. Han brukar må bäst då och lägga sig och sova sedan han fått äta sig mätt. Men mat och sjögång är ingen bra kombo!
Jag anade därför det värsta…. Det återstod vid det läget ca. 2 timmar av sjöresan och det blev 2 mycket långa timmar…