Om Kalle, en kärlekshistoria

A reader who read this post with google translate translated into English, made me aware of the somewhat confusing personal gallery shown in this post.

Kalles name is translated to Donald, Charlie,  John and more. I understand that it can be confusing, but the post is just about Kalle, the different names should be read as Kalle.
(maybe it works better if I’m spelling Calle with instead of K?)
Ps. Also the headline is misleading in English! should be about Calle not if.
Sorry that google translate makes such a bad translation!


Länge satt det kvar en trådstump i Kalles sår. En månad ungefär.
Jag började tro att den kanske blir permanent.


Men en dag var den borta och nu har pälsen vuxit ut och av såret syns ingenting.
Kalle är sig åter lik, lika fin som alltid!

Jag är så glad i Kalle och tänker ofta på vilken tur vi hade den där dagen för länge sedan då vi for för att titta på den stora röda Maine coon hanen
som visade sig vara Kalle!

Känner för att berätta en gång till om hur det gick till.
För det är en kärlekshistoria! 🙂

SAM_9328

Kalle är så innerligt rar.
Han möter oss alltid med ögonknip och bockhopp.
Man blir go och varm inombords bara man tittar på honom!

SAM_7631

Han har en förhistoria, för han hade en annan familj innan han blev våran för drygt 16 år sedan.

Det blev skilsmässa i Kalles första familj och Kalle blev liksom över.
Han annonserades ut utan bild och placerades hemma hos en kullbroders familj
i väntan på att en ny lämplig ägare skulle dyka upp.

Då vi kom för att träffa Kalle fick vi först se Kalles bror.
Han var röd och grann med stor pälskrage, mycket lång och yvig
svans och präktiga pantalonger. En i sanning vacker katt!
I huset fanns porträttbilder på honom inom glas och ram och att ägarna var stolta över sin fina katt var inte att ta miste på.

Vi antog att Kalle måste vara ganska lik sin bror!
Han hade gjort flera rymmningsförsök och därför fått sin frihet beskuren och befann sig i en annan del av huset.
Innan Kalle hämtades fick vi också träffa familjens andra katt.
Även han en fantastiskt vacker katt med alla attribut på rätt ställe och i rätt mängd, ja ni förstår säkert vad jag menar!
Fin haka, präktiga örontofsar, perfekt pälsad, lång stilig svans.
Det här var uppenbarligen ett par som valt sina katter med omsorg.

Så fick vi då äntligen träffa Kalle!
Han var stor och röd som sin bror, men hans svans var inte lika lång, kragen mycket mindre och hakan inte så markerad och ansiktet mycket rundare.

vinter 002

Han spanade genast in ytterdörren och försökte liksom omärkligt smyga sig dit utefter väggarna. Vi såg en katt som inte riktigt passade in här.
När vi såg hans snälla lilla ansikte och lugna lite reserverat tillmötesgående sätt,  fanns ingen återvändo. Vi köpte honom och han fick genast följa med oss hem.

Ganska snart märkte vi att skilsmässan i Kalles förra familj eller snarare de gräl som brukar föregå en skilsmässa hade satt en stark prägel på Kalle och att han då tillägnat sig alldeles speciella egenskaper.

Om det ex. uppstår en hetsig diskussion och man höjer rösten och skärper tonen kommer Kalle rusande och går emellan. Han hoppar upp mitt på bordet om så krävs! Medelst smek och buffanden försöker han dämpa det som han säkert
uppfattar som bråk. Han tycks vara helt övertygad om att med kärlek kan man överbrygga meningsskiljaktigheter och bråk.

Det går inte att bråka med Kalle i huset!
Det är omöjligt att inte smälta och bli snäll av så mycket ömhet som Kalle utstrålar. Han ger sitt allt! Man ser att han inte ger sig förrän alla har dämpat sig och är vänner och snälla igen.

Tänk vad han måste ha kämpat mot bråk och skilsmässan!
Ändå fanns det inget rum för Kalle.
Hur kunde de överge honom?

Kalle

Annonser

Tappra hundägare, hundbadstränder och andra badstränder..

Enda sättet att uthärda hettan har varit att åka och bada i en sjö.
Vi hundägare som vill låta också våra hundar svalka sig är hänvisade till speciella hundbadstränder. Tyvärr är dessa oftast de sämsta bad ställena.

Ofta ligger de lite vid sidan av finaste sandstranden bland vassen med en ganska muddrig botten där man försiktigt får försöka ta sig fram med sin hund mellan hala och slippriga stenar. Kanske de kommuner som har ordnat det på det viset resonerar att det duger gott åt hundar? 

Och hundägare måste man då tillägga!
För det finns alltid en skylt där det står att hunden ska hållas kopplad på hundbadstranden.

Alltså går hundens husse eller matte ner i det grumliga vattnet tillsammans med sin hund i koppel. Visst är vi hundägare i regel ett tåligt och tappert släkte, vana vid att många gånger åsidosätta våra egna komfortkrav.

Om vi till exempel vill resa med hund får vi vara beredda på att hålla till antingen nere i kölsvinet på en båt tillsammans med vår hund. Eller kanske på det blåsigaste stället ute på däck där skummet yr, sittandes på en hård plaststol i timmar med en frysande hund insvept i våran blöta saltstänkta jacka.
En gång såg jag en hundägare sitta två timmar på kanten av sin resväska vid bagagehyllorna på tåget. Mellan sina ben hade han sin Golden Retriever.
Som hundägare får man acceptera sådant här. Komfort krav får vi inte ha.
Vi får vara glada bara vi får ta hunden med oss på tåget, flyget eller båten!

Men att vada ner i något som mest liknar en alg soppa och försöka locka med sig en motspänstig hund med glada lock rop ner i sörjan? Nej tack! 
Dessutom kan det vara farligt.
Hunden kan ta sig till att dricka sörjan, bli sjuk och kanske dö av det.

Istället tar vi bilen och åker några mil. Vandrar genom skog och terräng för att komma till den lilla viken där det är fast sandbotten utan stenar och vattnet är klart och fint.

Där stör vi ingen som retar sig på badande hundar, där får vi vara ifred.
Dit kommer bara några enstaka hundägare som liksom vi tycker att det är mödan värt att ta sig dit för att få bada med hundarna.

Afghan hunden Sofie fick vi lämna i bilen som vi parkerade i skuggan med bakluckan öppen, för hon tillåter inga bad!


Hon blir jätteorolig om hon ser någon av oss gå ner i vattnet och börjar yla och klaga.
Därför har vi låtit bli att bada i många år.

Här några bilder av när vi senast försökte och hade Sofie med oss vid stranden.
Se hur det gick!

Tyvärr blir det inte många bilder tagna då man själv är i vattnet och simmar med hundarna. ( det var så ljuvligt att jag hade kunnat stanna i vattnet hur länge som helst, jag har alltid älskat att simma och bada)

Klara var lite svår att få i vattnet..

Men Hanna simmar som en säl!

Hon går själv ner i vattnet och simmar ut till mig då jag kallar på henne.

Jag köpte en bad anka till Hanna, den tar vi med oss nästa gång vi åker och badar! 🙂

Allt för Håkan!

Jag såg en stor kattmöbel på Loppis och när jag undersökte den kom en man fram till mig och sade att det var en skojig sak för den som har en katt.

Det har jag! Jag har till och med två katter sade jag.

Då kanske du är intresserad? undrade mannen.

-Nja det är tveksamt,jag har dålig erfarenhet av den här typen av klös möbler.  Det hela är uppbyggt av papp rör som i princip går av efter en tids klösande och möbeln faller isär, sade jag och mindes bestyren med den gröna klösmöbeln som jag och husse nu renoverat i flera omgångar.

-Men du har rätt sade jag till mannen Det är en rolig sak för katter!
Jag tänkte på siamesen Håkan som är så glad i att undersöka nya saker.
Katten Kalle skulle däremot inte befatta sig med den, det visste jag. Han är konservativ av sig och gillar inte nya saker, han vill att allt ska vara som vanligt.

Låt vara att den kanske inte håller så särskilt länge, men om Håkan har nöje av den så är det värt det, resonerade jag och köpte möbeln.

Husse skakade på huvudet när han såg den stora kattmöbeln. Han sade att den är skit och kommer att gå sönder precis som den gröna klösmöbeln gjorde!

Så tänkte jag också, men vad spelar det för roll?
Håkan kommer säkert att ha roligt med den några veckor eller månader.
Om han skulle bli väldigt fäst vid den, så kan man kanske laga den.
Inte jag sade husse,  jag lägger inte ner någon mer tid på sådan skit!

Men jag kanske gör det! sade jag. Efter lagningen av den gröna katt möbeln vet jag ju hur man kan förbättra och laga. Jag är visserligen inte så bra på att hantera gängstål och vinkelslip, men det går om jag vill!

Allt för Håkan! 
Så tänker jag.

Vi på skuggsidan

Här på skuggsidan har vi det bra!
Vi är svala i kroppen och klara i knoppen.

Vissa människor trivs bäst i flödande sol, ligger gärna och steker sig dagen lång.
Vi som som håller till på skuggsidan pallar inte för det.
Jag skulle gärna vilja sola såpass att jag fick bruna ben och kunde ha klänning,
Men utstår inte pinan att koka i solen tillräckligt länge.

Mina bepälsade vänner är likadana.
En liten stund i solen är det skönt, men sedan vill de in  i skuggan.

Från bilfönstret såg jag en tjej som sprang /joggade längs vägen i full sol.
Hon hade en Schäfer fäst i midje-koppel som sprang vid sidan om.
Tjejen var blank av svett trots minimala träningskläder och hundens tunga hängde längre än lång. Egentligen borde man stannat och lagt sig i.
Schäfern kan kollapsa i värmen!

Hunden kan i motsats till tjejen inte svettas via kroppens porer och på det viset få lite kylande effekt. Hunden blir snabbt överhettad och uttorkad.
Om man hade tvärbromsat och backat ikapp hunden och tjejen och påpekat detta. Så hade hon säkert blivit arg. Folk gillar inte besserwissers som kommer med pekpinnar! Antagligen hade det heller inte ändrat något.
Säkert anser hon sig vara en duktig hundägare som aktiverar hunden och ser till att den får ordentligt med motion.

Jag tycker att det är en sak om vissa människor som fått träning och motion på hjärnan pressar sig själva, de gör det av egen vilja.
Men hunden har inget val, för den kan det bli en dödsmarsch i värmen!

Om man ska få hundens fulla respekt (vilket de flesta hundägare vill) så måste vi hundägare också visa oss värdiga den. Hunden ska kunna lita på att vi gör kloka beslut. Veta att vi inte utsätter den för fara, utan tvärtom skyddar den.
Hunden ska känna att vi månar om dess välbefinnande.
Detta gäller givetvis också katter. Men katter håller vi inte i koppel.
De är mera fria att följa sin egen känsla för vad som är bra för dem.
Jag är glad att katten Kalle som genomgick en operation  för bara två veckor sedan och blev sydd med flera stygn. Nu av egen vilja väljer att hålla till i skuggan tillsammans med sina hundvänner, istället för i växthusets sol där han annars gärna vistas.
Det är som att han förstår att det inte är bra att sola med nyläkta sår!

Våra hundar vill inte ens promenera i full sol. Det respekterar vi.
Promenera kan vi göra sedan,  när det åter blir svalare..

Två veckor efter operationen

Det här med tratten har känts väldigt segt den sista veckan. Såret har läkt fint men bildat rätt kraftiga sårskorpor. Jag har väntat  på att sårskorporna ska lossna av sig självt. Hellre vänta någon dag extra. än att låta Kalle få tillfälle att riva av dem och  därmed kanske äventyra hela läkningsprocessen. tänkte jag.

Till slut fanns dock bara en liten skorpa kvar. I toppen på den skorpan sitter de sista lösa resterna av den självupplösande tråden kvar och liknar en spindel.

Den skorpan kommer han inte åt att riva på, så då tog jag bort tratten.

En stor dag var det, när tratten äntligen kunde tas av och Kalle kunde återgå till sitt fria liv med musjakt och revirbevakning.

Tidigt i morse gick Kalle och jag som vanligt runt i trädgården och inspekterade hur den stundande sommaren framskrider och hur de frön jag sått utvecklar sig.

Kalle passade på att revirmarkera sina buskar.

Kalles frihet innebar att även vi andra här i huset fick vårt vanliga liv tillbaka. Detta med Kalles operation och två veckor långa konvalescens med tratt
har inneburit ändrade vanor för oss alla här i huset.

Det svåraste har varit att hålla de andra djuren borta ifrån tratten!

Alla har velat gå fram till såret och nosa, somliga mer än andra.
Den absolut svåraste att hålla på avstånd från såret har varit Hanna!
Hon skulle med lätthet kunnat ”putsa bort” både stygn och sårskorpa.
För Hanna är en riktig Florence Nightingale i hundskepnad.

Det visade sig redan innan operationen, då det sipprade ut blod och var från bulan i Kalles panna. Hanna var oerhört bekymrad och ville ständigt kontrollera såret och putsa ren Kalles päls. 
Inte blev det lättare att förhindra Hanna att slicka då Kalle så tydligt visade att han uppskattade omvårdnaden. De två samarbetade! Kalle sköt fram sin panna så att Hanna kunde slicka den ren.
Man kan tycka att det är skit-äckligt att slicka på någons blod och var,  men Hanna har bara sin mun.
Skulle hon haft händer och fingrar som vi människor så skulle hon kanske göra som jag, putsa med en bomullskompress indränkt med klorhexidin.

Tiden med tratten har alltså inneburit att Kalle har fått hållas utom räckhåll för Hanna och Håkan. Även Håkan har utgjort en fara för stygnen, han hade i likhet med Hanna lätt  kunnat bita av trådarna och gett sig till att slicka på såret med sin sträva tunga. Alltså har Hanna och Håkan fått vara för sig och Kalle tillsammans med de stora hundarna, Sofie och Clara.

På nätterna är det oftast Clara som själv valt att sova tillsammans med Kalle på favoritsoffan. Clara är snäll. Hon håller ett vakande öga på att ingen fara hotar och hon låter såret vara ifred.

Med Clara känner sig Kalle helt trygg.

 

 

Katt med Tratt

Första dagarna med tratt (halskrage) verkade Kalle mycket besvärad av den.
Han gick emot och fastnade med kragen i möbler. Sedan då han insåg att han varken kan få av sig kragen eller tvätta sig ordentligt blev han alldeles apatisk.

Beslöt då att ta ut honom i trädgården en sväng,  trots att det var sagt att han skulle hållas inne tills såret är läkt.

Men att katten mår bra mentalt är ju minst lika viktigt som sårläkningen.
Vad kan hända om han promenerar runt lite i trädgården med mig?
Jag kommer ju naturligtvis att hålla superkoll på honom.

När vi kom ut så satt han först länge och bara njöt av att känna solen och vinden i sin päls. Han blundade och tittade kärleksfullt på mig.

Sedan gick han runt och markerade lite på strategiska platser och  tuggade i sig  några grässtrån..

Därefter ville han gå in i sitt älskade växthus. Men det gick inte!
Kragen tog emot vid kattluckan. Men det är dit in han längtar!

Efter den turen har han bara en strävan och det är att få komma ut!
Han gör ständiga försök att slinka ut. När han inte får det, så jamar han.
Sitter vid dörren och jamar och jamar, ber att få bli utsläppt.
Han är inte lika högljudd som en Siames, han jamar med lägre volym.
Men ihärdigt!

Jag går ut så ofta jag kan med honom och nu får man verkligen vara alert då man är ute med honom. Han kan försöka smita iväg med krage och allt!
Kragen tycks inte längre besvära honom nämnvärt, han har vant sig vid den.
Men jag märker att det har börjat klia lite i sårskorpan nu och då kan han börja kämpa för att få av sig den.

Han är sydd med självupplösande stygn, men ännu sitter de kvar.
Det har blivit en rätt massiv sårskorpa och pälsen har redan så smått börjat växa ut runt såret. Det lär ta 10-14 dagar efter operation innan tratten kan tas av.

Hans längtan till sitt älskade växthus var så stor att vi beslöt att skugga växthuset med vassmatta och skuggväv så att han kan få vara där och njuta några timmar varje dag och det gjorde underverk med humöret.

Mycket och extra god mat bidrar givetvis till välmåendet.
Kalles goda aptit har inte svikit honom en stund. Så snart han hade kommit hem och hade kvicknat till efter operationen, så ville han ha mat!

När Kalle var nedsövd passade veterinären på att göra en grundlig undersökning och kunde konstatera att Kalle är vid gott hull och har ovanligt fina tänder, trots hög ålder. Detta tillskrevs hans fria liv.
Frigående katter har bättre tänder än innekatter!

Just nu är Kalle nöjd när han åter får ligga i växthuset och vi får lite öronvila.

På födelsedagspromenad med Klara

Mamma, mamma titta vilken stor hund, sade den lilla flickan till sin mamma och pekade på oss. -”Stora hundar är farliga, de ska du akta dig för” sade mamman och tog flickan och deras lilla vita hund och skyndade iväg.

Jag var ute och promenerade med Clara. (Jag ska stava Clara med C i fortsättningen eftersom Clara stavad med K blir översatt till ready, clear eller complete).
Det är Clara som är den stora hunden som den lilla flickan pekade på.

Är stora hundar generellt sett farliga?
Min uppfattning är den motsatta. Att stora hundar oftast är väldigt snälla!
Irländsk varghund, Hjorthund, Grand Danois, St Bernhards hund,
New foundland hund till exempel.
Samtliga dessa stora raser känner jag som mycket lugna och snälla hundar.

Idag fyller Clara 4 år och hon har blivit en stor hund, runt 70 cm i mankhöjd.
Hon är en typisk laid-back personlighet i positiv bemärkelse.
Hon är avslappnad, lugn och lättsam.

Clara är en Tazy vinthund, en mycket sällsynt ras.
Hon är en av endast 300 existerande rasrena Tazy hundar med stamtavla.
Tazy beskrivs som en absolut non-aggressiv ras.
Det stämmer på Clara, hon är mycket vänlig och snäll!

Fast det är klart, alla hundar (oavsett storlek) är snälla mot sina ägare.
Men omfattar snällheten också alla andra människor och djur?
Vi hundägare är ofta lite enögda vad gäller våra hundars ”snällhet”.

Vinthundar är jakthundar och jakthundar jagar andra djur.
Mot bytesdjuren är de inte snälla.

Vinthundar är självständiga jägare. Det betyder att man inte behöver en bössa.
Släpp lös hunden och den drar iväg och jagar ikapp bytet
(vinthundarna är världens snabbaste hundar).
Hundarna fäller, dödar och släpar hem bytet.  I ursprungs miljöerna var detta en synnerligen värdefull egenskap som gjorde vinthundarna högt värderade.
En vinthund, en bra ”potfiller” betingade ett mycket högt pris.
Självklart gav det hög status till ägaren att ha sådana hundar. Vinthundsägaren och hans familj behövde aldrig svälta. Hundarna försåg grytan med kött.

Stora vinthundar jagar även stora byten, rådjur till exempel.
Får de syn på ett rådjur blir de mycket upphetsade, skakar i hela kroppen och gnyr om att bli släppta. De är mycket starka (de har ju 4-leg drive)
Man får hålla emot rejält i kopplet!
Stora vinthundar är definitivt farliga för bytesdjur.

Här hemma har Clara största respekt för katterna. Om till exempel någon av katterna sitter på tröskeln och blockerar en dörröppning till ett rum Clara vill gå in i,  så ställer hon sig snällt att vänta. Om det blir en långvarig väntan på att katten behagar flytta på sig, så lägger hon sig ner och väntar.
Det skulle inte falla henne in att försöka tränga sig förbi katten!
(hon skulle med lätthet kunna kliva över katten med sina långa ben, men resignerar hellre och väljer ett senare tillfälle att passera tröskeln)

Clara är totalt ointresserad av människor hon inte känner.
Det gäller alla våra vinthundar.
De vill hålla distans och vill att främlingar respekterar det.

Vi vill att våra hundar vaktar.
Först lärde vi Afghan hunden Sofie att vakta.
Sofie har sedan lärt Clara och Hanna att vakta.
Det innebär att de håller koll och larmar (skäller) om någon obehörig närmar sig deras (våra) domäner. Tillsammans med Sofie ser Clara till att ingen obehörig gör sig tillträde. Det gäller inte bara gårdsplanen och huset.  Även bilen, husbilen och sommarhuset är privat för hundarna.

Hur långt de är beredda att gå i sitt försvar, kan vi inte veta.
För hitills är det ingen som kommit på tanken att trotsa dem.

Jag såg på Clara och tänkte på vad kvinnan hade sagt till den lilla flickan
”Stora hundar är farliga, de ska du akta dig för!”
Funderade på om det är rätt eller fel att säga så till ett barn?

Tog jag fram godiset från det stora påskpaketet vi fick.
De torkade grisöronen och öronmusslorna.
Hundarna tycker att grisöronen som fanns i paketet är av en extra läcker sort.
De är extremt tunna,  i motsats till de vi brukar köpa!

Öronmusslorna är rena rama lyxen!
De är för hundar vad choklad praliner är för oss människor.

Innan jag hann ge godiset till Clara, ville den allestädes närvarande Siamesen Håkan först inspektera hundgodiset vars dofter fascinerar honom.

Clara kastade längtansfulla blickar på godiset hon skulle ha fått,
men fann sig i att tålmodigt vänta tills katten är klar.

Hon väntar och hoppas att det kanske blir en smula kvar åt henne, efter att katten är klar med godiset. Men hon skulle absolut inte ta det ifrån katten.

Sådan är våran stora snälla hund Clara! 🙂

Kalle akut opererad!

Husse for iväg till veterinären med Kalle i transportbur.
Jag fick stanna hemma med de andra djuren.
Jag blev helt förlamad av oro då jag tänkte på allt som kan gå snett vid en operation!
Att bli sövd och opererad är en stor påfrestning för kroppen.
Kalle är ingen ungdom, 17 år är en rätt hög ålder för en katt.

De andra djuren erfor min oro och förstod att något inte är OK.
Sofie sprang runt i huset och letade efter Kalle.

Försökte ta mig samman och göra något för att dämpa oron, men nej.
Jag vred mina händer och erfor hur galet det kändes att Kalle inte är här.
Kalle som alltid är här, som aldrig vill lämna hemmet.
Kommer han tillbaka? Måtte det gå väl!

När timmarna gick försökte jag bereda mig på det värsta.
Tänk om de inte vill operera därför att Kalle är så gammal?
Eller om det är cancer och utsiktslöst?
Det är sådana tankar som far genom huvudet när man väntar
och inte vet vad som händer.

Det började som en bula som växte och blev till en böld som sprack.
Kalle har fått bölder tidigare efter att ha varit i kattslagsmål eller blivit biten av ett bytesdjur. Det har varit så att efter att bölden spruckit och tömt ut sig, har den i regel läkt på några dagar.
Men inte denna gång och bulan försvann inte.

På morgonen såg bulan förfärlig ut!
Den luktade illa och det strömmade blod och var ur den.
Trots det var Kalle lika pigg och glad som alltid. Han ville kela med mig och insisterade på att få frukost och därefter att få gå ut på sin vanliga runda.

Men så blev det inte denna dag. Istället fick vi tvinga in honom i kattburen
och sedan in i bilen. Han som hatar att åka bil, stackars Kalle..
Så glad och på så gott humör och sedan detta.
Tänk om något gick fel…

När husse äntligen efter många timmars väntan, åter körde in på gårdsplanen.
Då skyndade jag mig ut för att möta hans blick.
För att läsa av hans ansiktsuttryck och hållning när han steg ur bilen.
Då skulle jag veta, innan han ens hunnit säga något.
Han log!
Kalle var i bilen och hade vaknat och spytt.
En enorm lättnad for igenom mig.
Kalle klarade operationen och är tillbaka här hemma.
Det är det viktigaste!

Kalle kommer hem, han har kräkts mycket i buren!

Han kan knappt stå på benen är vinglig och faller omkull. Men han kämpar beslutsamt åt ett visst håll.

Han tar sig fram till  kattlådan, men där tar krafterna slut.
Jag hjälper honom upp i den så att han kan kissa.

Felicia försvann

Efter att ha sett dokumentären Hela Sveriges mamma om Anna Wahlgren.
Kände jag att nu måste jag läsa hennes dotters bok som kom ut 2011 och som väckte stort rabalder. Den beskrevs som rena rama avrättningen av hennes mamma som supermamman.
Dottern heter Felicia Feldt och boken Felicia försvann
(Fattar egentligen inte varför jag inte läst den tidigare!)

Flera av Anna Wahlgrens böcker har jag ju läst, men det är många år sedan.
I bokhyllan har jag boken Mommo som jag köpte en gång då jag skulle sitta flera timmar på ett tåg. Det är en pocket-bok på 733 sidor!!
Men så fick jag så trevligt rese sällskap under tågresan att boken inte blev läst.

I dokumentären ser Anna Wahlgren så trött och sorgsen ut, där hon sitter långt borta i Indien. En gammal sliten mamma, verbalt avrättad av sin egen dotter.
Vilket öde tänker jag och förstår hur tungt det måste kännas.

Men eftersom jag tidigare hade läst Annas egna självbiografiska, ofta mycket utlämnande böcker så blev jag egentligen inte särskilt förvånad över Felicias bok. Förutom barnen har ju olika män haft en central roll i Annas liv. I männens spår följer mycket fester med sprit och sex som barnen bevittnar. Minns att jag undrade om den sortens livsföring verkligen var förenligt med den stora barnaskaran?

Felicias bok ger svaret. Det var den inte!

Det finns en stark nerv i Felicias bok som gör den svår att lägga ifrån sig.
Jag sträckläste boken. Boken är så ärlig och rak på ett sådant sätt att man förstår att detta är den nakna sanningen ur barnets perspektiv.
Och var det inte just barnen som var kärnan i allt?
Barn-uppfostrandet som gjorde Anna Wahlgren känd som supermamman?
Som hela Sveriges Mamma.

Jag förstår att man måste ha en annorlunda disciplin när man har en stor barnaskara på nio barn som Anna Wahlgren, än om man bara har två barn att uppfostra  som min egen  mamma.
Men jag tror inte på uppfostran genom härdning!
Min mamma var Anna Wahlgrens raka motsats.

Jag gavs stor frihet under eget ansvar. Mamma litade på mig.
Sådant gör att man växer och inte vill svika förtroendet. Ändå händer det ibland att man missar i något hänseende och då bekände/berättade jag för min mamma. Jag hade samma förtroende för min mamma som hon hade för mig.
Mamma blev inte arg då man bekände, tvärtom.
Hon uppskattade att man berättade och sedan tröstade hon om det behövdes.

Då Felicia trots att hon vet att hon begått ett fel, ändå väljer att lätta sitt hjärta för sin mamma Anna Wahlgren och berätta att hon legat med sin pojkvän för första gången och känner oro och ångest att hon kanske blivit med barn, trots kondom. Då bemöter Anna henne med straff och slag i ansiktet. Felicia skriver ”Hon är inte värd mina hemligheter. Hon tröstar ju ändå inte.”

Jag blev så sorgsen då jag läst ut Felicias bok. Hon for verkligen illa.
Beklämmande att hennes syskon inte vågar stötta henne.
Hon måste känna sig mycket ensam.
Anna berömmer sig om att ha uppfostrat starka barn.
Kanske hårda också, tänker jag.
De tycks inte ha empati nog för att stötta sin syster..

 

Om man ska ha Siames..

När jag var barn fick jag inte ha husdjur. Jag har skrivit om det tidigare och länkar till det här.

https://catdogs.wordpress.com/2011/05/14/min-mamma-ville-inte-ha-husdjur/

Men från den stund jag fick min första egna bostad en pytteliten etta med kokvrå så har jag haft katt. Alltså hela mitt vuxna liv.

Min första katt Charlie hade jag med mig överallt. Då han var liten låg han i en vanlig rottingkorg under en liten pläd då vi han och jag åkte tåg till exempel. Minns att han brukade charma alla i kupén, vi satt alltid i en kupé och inte någon gång var det någon som klagade. Han blev med tiden en mycket social katt!

Trots att jag dagligen tog ut honom på promenad i koppel, så tyckte min far synd om katten som aldrig fick ströva fritt. Han erbjöd sig att komma och hämta Charlie en eller ett par helger per månad.
Komma fredag kväll efter arbetet, ta med honom hem till mitt föräldrahem där han för en helg skulle få leva riktigt kattliv och få ströva fritt.
Sedan skulle han skjutsa hem honom till mig igen på söndag kväll.
Jag sade OK!
För de helger jag var ute och festade med mina vänner så hade jag alltid så svårt för att lämna honom ensam. Han brukade följa mig till lägenhetsdörren och vilja följa med! Sedan fick jag oftast tacka för mig ganska tidigt på kvällen för jag ville hem till Charlie som jag visste satt precis innanför lägenhetsdörren och väntade på att jag skulle komma tillbaka. Hans glädje när jag kom och spinnandet på högsta volym gjorde mig varm om hjärtat.

Jag märkte att min far blev mer och mer förtjust i Charlie.
Han började komma varje fredag för att ta med sig Charlie hem över helgen!
I bilen låg Charlie snällt på passagerarsätet under hela resan. Min far märkte att han gillade att åka bil och tyckte om att ha Charlie där i bilen.

Sedan träffade jag Husse.
Han hade i likhet med mig inte fått tillåtelse att ha husdjur som barn.
En liten tid hade han en liten vit laboratoriemus.
Det varade tills hans mamma en dag fick nog av musen och spolade ner honom i toaletten (hans syster såg det och skvallrade för husse)
Där satte svärmor en rejäl hulling i den lille gossens själ anser jag.

Husses morfar hade jakthundar Pointers, så hund fanns tidigt i hans liv via morfadern. Kanske har det präglat honom? För han har mycket bra hand med hundar och brukar snabbt bli omtyckt och accepterad av de flesta hundar. Många av de hundar vi har haft, har tyckt särskilt bra om och favoriserat husse!

Då husse och jag möttes och blev förälskade ingick också en katt i förhållandet.
Men trots att husse var snäll och omtyckt av både möss hundar och mig
så vägrade min katt Charlie att gilla Husse.
Bland det första han gjorde var att kissa i hans bil!  Aldrig någonsin hade han kissat i min pappas bil trots alla de gånger han åkt med pappa.
Inte heller hade han kissat i tåg eller överhuvudtaget där man inte ska.

Kanske blev Charlie svartsjuk på husse? För dittills hade det bara varit han och jag. Det gick så långt att Husse ställde ett ultimatum.
”Nu måste du välja, honom eller mig!”

Det blev så, att jag på sätt och vis valde båda.
Charlie fick stanna hos mor och far vilket naturligtvis gladde speciellt min far.
Där träffades Charlie och jag sedan var och varannan helg och kunde gosa och umgås på vårt vis.

Det blev ändå tomt utan katt och jag lyckades övertyga husse om att vi bör skaffa en gemensam katt. Så blev det och så har det varit sedan dess.

Ändå är det så, att om en katt bestämmer man inte att den ska vara dinmin eller bådas. En katt och hund också för den delen, väljer själv vilken människa som blir dess favorit.
Många av våra hundar har valt husse och många av katterna har valt mig.

Det får mig att undra ifall det finns någon grund i påståendet att vi människor i grunden är antingen hund eller kattmänniskor?   

Det hävdade några vänner att det gör!
(de har bara hundar, inte katt)

De enades med husse om att intressantare än att se på katterna är att studera kattmänniskorna då man besöker en kattutställning. Det är annorlunda människor på en kattutställning jämfört med en hundutställning.  Även att man måste vara funtad på ett visst sätt för att ha just Siames.

”-Om man ska ha Siames får man absolut inte vara lättretlig av sig” hörde jag Husse upplysa våra gäster om.”-Siameserna är högljudda och kan nog bli ganska tålamodsprövande om man inte kan tillgodose deras behov. De vill ha en människa att limma på, helst 24/7. Verkar som att de har en skarp radar för vem som är rätt person att limma på, en som är beredd att lyda deras minsta nyck!
Hos oss har Siameserna alltid tagit fokus på matte.”

Det är enklare än ni tror, sade jag.
Man ska bara älska dom, om man älskar har man tålamod.