Lantligt på riktigt!
Väggarna kommer från den här gårdens gamla numera rivna sädesmagasin. Förre ägaren tyckte att de var så vackert åldrade att han tog till vara dom genom att inreda detta rum med brädorna. Gamla noteringar och anteckningar med blyerts är fortfarande läsliga och berättar olika saker från gångna sekel!
I augustinumret av VI I VILLA läser jag i kapitlet inredning under rubriken ”Inred lantligt” att ”Det är det nötta och rustika som ger hemmet karaktär”. Tre tjejer som sägs vara experter på lantligt och vintage ger snabba tips på hur man åstadkommer den rätta lantliga stilen.
Det är Elsa Billgren känd från TV:s ”Äntligen hemma”, bloggaren
Clara Lidström med bloggen ”UnderbaraClara” och Emma Sundh
stylist och journalist.
Ett av tipsen är att man först betsar en träskiva med jord och kaffe och sedan gräver ner den i trädgården varpå träet suger åt sig av pigmenten.
Sedan placerar man bara skivan på stål ben alt. en trälåda, så har man ett säng eller soffbord. Eller man bär in sina trädgårdsmöbler som känns ruffliga ute så
kan de ”vara ännu finare inne”
Suck, säger jag som faktiskt bor i ett gammalt hus på landet.
Smuts, krackelerad färg och skrangliga sunkiga möbler är inte liktydigt med ”lantligt” inte för mig iallafall!
För det riktigt lantliga har ingenting med fejk att göra. Det är tvärtom äkta vackert, tåligt, robust och framför allt praktiskt därav slitaget!
Det naturliga slitaget berättar en historia och ger därmed liv och mening åt tingen. Medans fejkpatina med hjälp av krackeleringsfärg, slippapper, smuts och liknande, är raka motsaten till detta!
Maskhålen är äkta, inte ditborrade. Bordet är tillverkat av
våra gamla logbrädor!
Våra katter har egna ” äkta” schabby chic saker! Kattburen är gammal den har stått ute på verandan många, många somrar och bär spår av det!
Den är både blekt och mörknad på en gång!
Hallbyrån har efter ett sekel blivit av med både nyckel och nyckelskylt i trä, slitaget syns främst där man med fingrarnas hjälp öppnat dörrarna eftersom nyckeln saknats mycket länge!
Skåpet har givetvis en praktisk funktion!
Det rymmer våra mössor, hattar, halsdukar, sjalar, vantar, mm.
Som ni ser råder en alldeles äkta oordning därinne! 🙂
I reklamsammanhang ser man annars ofta arrangerade lantliga miljöer med en lika arrangerad oordning. Som exempelvis löv på golvet och kanske 15 kg äpplen som dekoration i en vedkorg.
Det där fungerar nog inte riktigt på oss riktiga lantisar!
Löven smular och skräpar ner och frukten jäser luktar och ruttnar på nolltid inomhus. Vi vet också att bordskivor som man först gräver ner i trädgården och sedan placerar inomhus vrider och slår sig och att gamla trädgårdsmöbler som ser schabbiga ut ute ser ännu schabbigare ut inne!
Att krackelerad färg lossnar när man försöker rengöra ytan och att bets gjord på livsmedel bara kluddar ner och missfärgar dammtrasorna.
Men det är så klart inte vi på landet som är målgruppen då det gäller lantliga miljöer.
Catdogs 
Tack för ett gott skratt denna morgon! Vi har ofta samma funderingar som ni och vårt gamla inlägg om den ”franska lantstolen” poppar ofta upp bland de mest lästa på vår blogg. De flesta som hamnar där blir nog rätt besvikna. Om man bor på en gammal gård där arbetsuppgifterna aldrig tar slut och man aldrig hinner med – ja, då vet man allt om äkta slitage och äkta oordning. Och tack vare hundarna så har vi jordgolv ibland. Chict, eller hur?
Jens och jag brukar skoja om att shabby chic egentligen ska uttalas sjabbigt skick och det har vi gott om här i vårt gamla hus, se till exempel http://anneshus.wordpress.com/2010/07/18/sjabbigt-skick/ där den franska lantstolen åter dyker upp. Ett tag prenumererade vi på tidningen Lantliv eftersom vi tänkte att den vände sej till oss, vi lever ju lantliv i allra högsta grad. Så fel vi hade!
Ha en bra söndag!
Jag känner så väl igen det här med jordgolv, tidningen Lantliv
och sjabbigt skick! Det kan väl vara en tröst för oss på landet
att det där som är lite sjabbigt därför att vi inte hinner
”ta hand om” det och som vi eg. har lite dåligt samvete för,
i själva verket gör oss till trendsättare! 🙂
Gamla tidningen Land känns fortfarande som ett bra alternativ till
alla glättade motsvarigheter, tycker jag.
Glömde skriva att vi har en gammal sjabbig trädgårdsstol som vi kallar för den franska lantstolen. Ett renoveringsprojekt som står på tur sedan länge men den duger bra att sitta på även om den är sjabbig. Vi skulle kanske gnida in den med kaffesump och gräva ner den så att den fick den rätta looken?
😆 Ha ha ha , ja det är det senaste!
Jag må vara stadsbo, uppvuxen i storstaden men ack! så jag flinar:)
(Mycket i torpet som barn förresten, och bodde där, utan vatten o avlopp t.ex. i 5 år)
Jag bara tokälskar saker som är slitna för att de varit väl använda, och ofta också älskade!
Nyligen skrev en hundägare (Ronja o Skorpan) om att hon fruktade hon förlorat sin dragsele. Genom egen glömska men ändå. Den kom tillbaka på härligt sätt och hon visade bild på den helt underbara! Handnött trä och skinn som visar att hunden dragit en hel del med den.
Sådana bruksföremål, må vara köksredskap, verktyg, möbler, som användning syns på är ju det vackraste man kan äga!
Säger jag sittande vid morfars fars gamla skrivbord. Det skulle sannerligen behöva lite expertomtanke men slänga ut det pga fläckar och så? Aldrig i livet!
(Inte ska det grävas ner heller…..)
Blir glad av detta inlägg!
Eva, Så skönt att höra en Stockholmare som inte tänker
gräva ner sina vackra saker i jorden!
Jag tror annars att det är just Stockholmare som är målgruppen!! 😉
Nej du, här grävs inte 🙂
Däremot ANVÄNDER jag gärna gamla saker. Som nu t.ex. när mormors gamla garnvinda går varm. (Nystar om kilovis som jag tänker försöka sälja)
Det är säkert osäkra, ”rädda” storstadsbor som är ängsliga att missa minsta trend som är målgrupp. ÅH så jag längtar efter den dag folk väljer helt själva vad de trivs med och inte bara springer efter det ”alla andra” har, det man ”ska” ha.
Mycket tänkvärt inlägg, men inte tyckte jag att det var roligt
snarare visar inlägget det tragiska i dagens samhälle.
I den kongliga huvudstaden tycks pågå en tävling om vem som
har kommit längst från verkligheten.Är man riktigt bortom alla skalor
så blir man expert kanske rentav ministerämne.
Jag känner många ”äkta” stockholmare som verkligen uppskattar
det äkta lantliga. Men Stockholm är fullt av ”wannabes”, som har sitt ursprung någonstans i myllan, men som av någon anledning inte vill kännas vid sin lantliga härstammning. Samma sak gäller våra folkvalda, så snart de är i riksdagen tycks de glömma varför de har skickats dit!
Åh, jag måste få hålla med!
Nu är det inte bara hitflyttade iofs, utan också många lite yngre (20-35 kanske) som verkar tro att man ”måste” vara på ett visst sätt om man bor i ”storsta’n”. Lite ängsligt tycker jag.
De ”riktiga” stockholmare (om nu sådana finns, låter snobbigt tycker jag) jag känner, vuxit upp med osv hör snarare till kategorin som tänker att stadens mångfald uppmmuntrar egna val. De vill snarare utmärka sig, om alls, med EGEN stil istället för att följa trender och vara ”som alla andra”.
Tänker som du kring stadens mångfald och egna val.
Vet att många ditflyttare just flyr från småorternas snäva tolerans.
Därför är det märkligt att de inte tar chansen och finner sig själva och
sin egen stil, utan faller i likrikningens fälla!