Samvaro med valp.

Det finns många teorier om hur man bäst uppfostrar en valp.
En del menar att man ska skynda på med inlärningen då valpen är liten och mottaglig för inlärning, att vissa ”fönster” står vidöppna för inlärning vid en viss ålder men stängs efterhand. (ungefär som det är med exempelvis språkinlärning hos människor) Det är en tes som jag tror lätt kan bli lite stressande för nyblivna valpägare.. helt i onödan.

För valpen kommer att lära sig det den ska och behöver även om en viss ålder i veckor räknat är passerad.
Viktigare är att ge valpen tid att bli trygg med sin nya familj.
Man kan därför lugnt unna sig en smekmånad med valpen tycker jag.

En valp som är trygg och känner samhörighet och vet att den är älskad och viktig i sin nya flock kommer själv att göra iakttagelser om hur man lever i denna flock och vilja anpassa sig till den. Den blir motiverad och inlärningen går sedan smidigare. Så egentligen behöver man inte alls skynda på med valpkurser och liknande mer organiserad inlärning och aktivering.
Det finns en risk att man genom att vara alltför ambitiös då det gäller inlärning och aktivering istället bara skapar oro och stress.

Jag vet att en del inte gillar att man drar paralleller mellan barn och valpar men olikheterna är inte så stora.

Jag får en känsla av att många barn (och vuxna också för den delen) idag är överaktiverade. Numera värderas en aktiv fritid med sport och träning  högre än någonsin tidigare. Samtidigt är det ju så, att dom flesta barn redan tillbringat större delen av sin dag utanför hemmet i förskola och skola. Tiden i hemmet och samvaron med föräldrarna kanske inskränker sig till en hastig frukost på morgonen och middag på kvällen.

Barn med en agenda rik på planerade aktiviteter tyder för en del på engagemang. Att här är en unge som inte behöver sakna något och som framför allt inte behöver ha det tråkigt. Men jag undrar om inte den 700 % ökningen av ADHD diagnoser kan ha ett samband med detta?

Det kanske är motsatsen till aktiviteter som saknas?
Tid att stilla sig, reflektera och hinna ikapp sig själv. Bara vara tillsammans med sin familj och känna samhörighet och acceptans.

Många valpar beter sig också så att man närmast kommer att tänka på ADHD och liknande bokstavskombinationer. Inte är det ännu mer aktivering och stoj
en sådan valp behöver?

Jag ser ofta en förmodligen nybliven pappa springa förbi här med sin barnvagn och hund. Han skjuter barnvagnen framför sig medans han springer och den lilla hundens korta ben går som symaskinsfötter. Det är ambitiöst förstås
att fortsätta träna trots att man har baby och valp.
Men jag blir fundersam…

Eftersom vi har vuxna hundar i vår familj frågar jag mig.
Hur gör hundarna för att lära valpen att leva i samklang med flocken?
Eller katterna som vet hur hundar helst ska vara?

Klara leker och springer gärna och mycket med Hanna ute i trädgården, men ignorerar henne då hon försöker att fortsätta springandet och busandet inomhus. Valpen får därigenom inget gensvar och fattar att inne är det läge att stilla sig och softa.

Sofie och Kalle förmedlar lugn och behärskning. Hos dom två kan valpen ligga och komma till ro, men lek och bus vill dom inte vara med om. Det har dom tydligt visat från första början och behöver därför inte upprepa det.
Valpen vet att det är så.

Siamesen Håkan däremot vill  kuta runt och busa med valpen inomhus.
Han är egentligen alldeles för snäll mot valpen och säger aldrig ifrån på skarpen. I början var vi rädda att han med sina klor skulle kunna komma att skada Hanna, men får nu istället gå emellan och avbryta då och då för att skydda honom från Hanna.

Hundars och katters sätt att leka är ju inte riktigt lika!
I hundvalpars lek ingår mera än i katters, olika former av dominansövningar.
Ibland grenslar Hanna Håkan, och då intar han en märkligt passiv hållning.
Gör inget motstånd utan liksom bara ger sig. Han har aldrig någonsin använt klorna mot henne och det konstiga är att han också använder ett betydligt mildare och lägre tonläge då han jamar på Hanna än det han normalt låter höra då han kommunicerar med oss eller Kalle och dom vuxna hundarna.
Han skulle ju lätt kunna skrämma Hanna till flykt om han bara använde sina röstresurser!  Men det gör han alltså inte.
Han låter istället närmast som en liten kattunge!
Det hela är märkligt och överraskande. Detta är en sida hos honom som vi inte har sett tidigare eller kunnat föreställa oss.

Beter han sig så som han gör för att han saknar tidigare erfarenhet av valpar?
Eller är han måhända rädd att om han säger ifrån så kan det betyda att det är färdiglekt efter det? Och det vill han ju absolut inte!

Vi ser hur glad han är över att det nu finns en till i huset med samma energinivå som han själv. Kanske har han aldrig lekt så mycket som nu!

Dom mjuka kattbäddarna och korgarna har vi tagit undan och ersatt med papplådor tills vidare,  för att skona dom från Hannas tänder.

Håkan och Hanna trivs bra i sina pappkartonger!

Jag var lite rädd att en valp i huset kanske skulle komma att leda till svartsjuka mellan djuren och speciellt tänkte jag då på Håkan eftersom Håkan har utsett mig till sin människa som han limmar på.
Men trots att Hanna är en ovanligt ”mammig” valp som följer mig tätt i hälarna,
vill hålla sig nära och ofta står på två ben med uppsträckta armar och ber att få komma i famn. (Italienare är ovanligt duktiga på att stå och gå på två ben!!)
Så har det inte alls blivit så som jag fruktade.

Nu är det istället så, att vart jag går och står så har jag nu både Hanna och Håkan efter mig. Sitter eller ligger jag ner har jag dom båda liggandes på och intill mig och ofta också Kalle, Sofie och Klara. För djuren sitter inte i ett hörn och är svartsjuka. Dom bereder sig plats och tar för sig! Istället för att bli elaka mot varandra som kanske människor skulle bli i motsvarande situation.
Vi har mycket att lära av djuren.. så är det.

Finns det hjärterum finns det stjärterum