När livet förändras…

När jag ser på vimlet i köket, Sofie, Klara katterna och nu också en liten Italienarvalp kan jag bland undra hur det här gick till egentligen?

Allt gick så fort! Beslutet, själva resan och nu omställningen till livet med valp att jag nästan tror att jag drömmer!

Egentligen skulle vi i år bara göra en helt kort resa med husbil. En helg som vi bokade tidigt i somras med Stena line till Tyskland. Och Italiensk Vinthund hade vi inte planerat att ha mera.

Men att det i allafall åter blev en Italiensk Vinthund i vårt liv och att vi nu gjort en långresa med vår ”limmade” husbil har egentligen en tragisk förhistoria som jag vill berätta, för jag funderar mycket över hur våra liv kan förändras från en dag till en annan.

Min vän som haft en svår tid efter skilsmässa och känt sig ensam var egentligen den som skulle ha en Italienarvalp. Hon ville ha en hund med stort behov av närhet och omsorg, en hund som kunde skänka mening i hennes liv och ge det struktur. Italienare ville hon ha eftersom hon hos oss lärt känna dom.

Jag lovade att bistå henne med råd och dåd och även hjälpa till med avlastning och att sy kläder till den lilla. Jag rekommenderade henne att köpa en valp utan svenska linjer. Inavelsgraden hos Italienare är nu skrämmande hög här, och följderna av inavel vet vi ju alla. Likaså att eftersom hon planerade att delta i utställningar med sin valp, se till att föräldrarna var små till storlek, enfärgade och korrekta till typ.

Jag hjälpte till att leta och vi hade mycket roligt i sökandet.
Vi fann Hanna, hon bokades och min vän var upprymd och glad inför att få en hundbebis och inför resan då hon skulle flyga ner och hämta valpen. Det kändes så bra att se henne liksom återfå gnistan för jag vet hur nere hon har varit.

Men…

Knölen i bröstet var cancer och hon blev gudskelov snabbt opererad. Men det gick så fort från glädje till sorg, man tog hela bröstet och lymfkörtlar i armhålan.. Ibland undrar man hur mycket motgångar en människa kan klara av..

Det stod klart att valp och resa måste avbokas, och jag skulle hjälpa henne med det.
Men… veckorna hade rullat på och valpen var nu i princip klar för export.
Då, med hjärtat mer än hjärnan fattade jag/vi beslut om att vi skulle resa ner och köpa valpen. Kanske skulle min vän, när hon hämtat sig vilja ha valpen i alla fall?
Kanske kunde den gnista som tänts komma åter?
Och om inte, så blir det nog bra i allafall. Vi är ju vana vid att ha en Italienare i huset så för oss är det ingen stor omställning, så tänkte vi.

Men… Det är det!
Nu råder här ett vimmel med rus och bus. Håkan kutar omkring med Hanna i hälarna, glad över att det äntligen finns någon som gillar att leka tafatt och har ungefär samma energi som han. Klara är gladare än någonsin och busar och rusar med den lilla, fast helst utomhus tack och lov!

Nåja ibland inomhus också…

Sofie och Kalle tar det lugnt. För dom är en Italienarvalp något fullständigt normalt. Kalle sade genast ifrån om att han inte vill busa, men han låter henne tvätta insidan på sina öron och är den som går och lägger sig intill henne för att sova.

Sofie har tagit en myndig roll och håller ett öga på Klara och Hanna då dom rusar och leker. När hon tycker att leken blir för hetsig, går hon emellan och säger till Klara, aldrig Hanna.

Ja nu är det ett nytt läge. Så mycket har hänt på så kort tid utan att man hunnit stilla sig och riktigt ta in allt. Glädje och sorg.
Oron för min vän som jag vet har det tufft nu, jag ser sorgen och skräcken i hennes ögon, fast hon säger att det är OK.

När jag ser på Hanna tänker jag på glädjen och framtidsdrömmarna som väcktes i min vän i somras. Hur en liten hundbebis faktiskt kan förändra livet och skänka det mening.
Hur våran egen tillvaro plötsligt har ändrats med Hanna.